Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 41: Superior OCR

Publicerat: 2015-07-02   |  Hillevi Wahl

Superior OCR på Lidingö blev det 41:a loppet. Och jag var tveksam in i det längsta. Jag är ingen stor fan av hinderlopp. Jag har sett för många skada sig allvarligt – och var det något jag inte kunde göra nu, så här tätt intill Kilian’s Classik, så var det att skada mig.
Men NMT-gänget övertalade mig. De sa att det var som ett vanligt militärträningspass och att jag absolut skulle klara den kortare banan på fem kilometer utan problem. Ville man hoppa över ett hinder så gick det också, bara man testade och tog straffet.

Jag tog bussen klockan 06.50 från landet i Roslagen för att hinna fram i tid till Lidingö. Funderade hela bussresan på vad sjutton jag höll på med. Och samtidigt – just för att jag var så tveksam och rentav rädd för hinderbanor var ett rätt bra skäl att åtminstone testa. En gång. Tillsammans med kompisar blir det dessutom mycket trevligare.
NMT-gänget hade satt upp militärtält där vi kunde byta om och mingla och peppa varandra, med glada tillrop och godis. Det var otroligt roligt att se alla kompisar som jag inte träffat på så länge, nu när jag kört mina #50-lopp.

Första hindret var en vägg. Rakt framför starten. Men vi hade en plan. Två NMT-killar lyfte upp oss andra NMT:are och sedan hjälptes vi åt att ta emot på andra sidan. Det gick förvånansvärt lätt, trots att jag är höjdrädd.

”Ska vi springa nu?”, sa Anita.
Och det skulle vi. Vi slog följe ett tag. Över däckhinder där man skulle springa igenom. Och genom vattenhindret. A piece of cake. Vi sprang vidare. In i skogen och uppför backar och genom ängar. Nästa hinder var att krypa under rep. Jag hade förberett mig på åkning medelst hasning. Men repen satt så högt upp att det bara var att krypa under.
En snabb tur uppför halva hoppbacken och ner igen genom en vattenfylld lergrop.
Här fanns faktiskt det absolut farligaste momentet: Någon hade fått hjärnsläpp och ställt ner stegar i gropen. Halva stegen syntes inte!
Vi var rätt många som slog i benen och snubblade hårt och hoppade man i – ja, då vet vågar jag inte tänka på vad som skulle kunna hända. Farligt!

Sedan fick vi springa igen. Och springa och springa och springa. Här kroknade rätt många. Men jag tyckte det var mysigt. Fin natur, bra trail och glada människor – och lite hinder på vägen. Som höbalar och traktordäck. Kul!

Men jag anade vartåt det barkade när vi närmade oss mål. För vi hade minst åtta-nio hinder kvar av de femton det skulle vara. Första var att ta sig över ett spindelnät med viss höjd. Här fick jag bra support av en medtävlare som stannade kvar och peppade mig över toppen. Stort tack och mycket kärlek för det!

Nästa hinder var att bära en stock i en slinga. Lätt som en plätt för oss NMT:are. Där stod dessutom underbara kompisen Caroline och tjoade. Henne hade jag inte sett på evigheter och blev så himla glad. Över huvud taget var det otroligt bra pepp hela vägen.
Vi tog ett par däckhinder av bara farten, fast vi egentligen inte behövde. Men de fanns ju där och då vill man prova. Så är det bara.
In på stadion vid Lindingövallen och nu blev det tuffare. Först skulle det bäras femtio (!) kilos dunkar ett par hundra meter. Som Emma sa: ”Det är ju min egen kroppsvikt!” Men det var samma dunkar för alla – oavsett om man vägde 120 eller 50. Och det gick ju! High five på den.
Repklättringen klarade jag inte – och tog tjugo burpeesar som straff. Inte heller armgången fixade jag. Tjugo armhävningar. Romerska ringarna som man skulle svänga sig i var samma sak. Tjugo burpeesar! Men det kändes inte som ett straff, jag tyckte att det var bra att det fanns alternativ.
Kräla genom ett högt rör gick dock hur bra som helst. Likaså gladiatorerna – jag kramade mig fram genom hela högen. Lovely! Men att köra uppför väggen igen, det gjorde jag bara inte. Så jag fick avsluta med tjugo armhävningar innan jag gick i mål. Glad i hågen. För detta var verkligen ett härligt publikspektakel. Jag skrattade mycket åt de andra när de kämpade sig igenom gladiatorer och hejade och ojade när de försökte klara svåra hinder. Kul, kul! Så det där med hinderbanor var ändå rätt roligt! Extra bonusträning blev det också. Femkilometersbanan visade sig nämligen vara 7,5 km!
Så glad att jag åkte dit. Såklart.