Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 43: Kilian’s Classik

Publicerat: 2015-07-08   |  Hillevi Wahl

”Klart du ska springa Kilian’s Classik!”, sa Miranda Kvist. Hon är Sveriges okrönta traildrottning och min springcoach i Team Nordic Trail. Kilian’s Classik är en trailtävling genom Franska Pyrenéerna och upp på flera tusen meters höjd.
”Men klarar jag verkligen det?”, frågade jag.
”Klart du kan, min mamma har ju sprungit det”.
Hon kör gärna mamma-kortet för att övertala folk. Har jag förstått nu, efteråt. Vad hon inte säger om mamma Elsa, 56, är att hon är gammal marathonlöperska – och att det var hon som fick Miranda att börja springa.

Så jag sa ja. Och när jag föreläste för Team Nordic Trail i maj så satt min militärträningskompis Maria i publiken.
”…och nu är jag en sådan som ska springa 50 lopp för att fira att jag fyller 50. Ett av de loppen är Kilian’s Classik genom och över Franska Pyrenéerna. Jag tror det finns en plats kvar – häng gärna med för jag behöver all hjälp jag kan få att ta mig runt”, avslutade jag.

Maria i publiken fick en ingivelse – hon ville också med! Nästa dag var hon anmäld. Vi bestämde oss för att köra loppet tillsammans. Tillsammans är man alltid starkare.

Det kändes så himla tryggt att ha Maria med. Inte minst när jag såg vilka de andra trail- och triathlon-proffsen var som skulle med på resan till Font Romeu. Font Romeu är egentligen mer känd för att de har 300 soliga dagar per år, kallas för ”The Queen Resort of the French Pyrenees. Många skidlandslag åker hit för att höghöjdsträna och det finns 34 trails och 54 km pister i Font Romeu. Nu på sommaren var det lite lugnare, men en hel del världselitlöpare låg i hårdträning.

Classik2

Bara att ta sig dit var ett smärre äventyr. Vi landade på närmaste flygplats – Barcelona – i tryckande värme. Närmare 40 grader. Och fick åka i tre timmar genom berg och uppför vindlande bergsvägar upp till Font Romeu.
Vi bodde i ett lägenhetshotell. Sex kvinnor i en lägenhet. Med en enda toalett. Säger jag bara. Det var kanske det jobbigaste av allt. Men Elsa tog kommandot över allt från toaköer till matlagning, disk och kaffekokning – och spred sitt glada skratt över hela lägenheten. Äntligen skulle hon få springa Kilian’s Classik med sin dotter!

Dagen innan loppet hade Miranda och de andra ledarna bestämt att vi skulle göra en 12 km provrunda i bergen. Jag var tveksam. Räckte det inte med de 25 kilometer genom och över bergen vi skulle springa på loppet? Vi skulle tanka höjdmeter, hette det. Vilket är ännu tuffare. Jag som inte ens hade sprungit upp och ner för Hammarbybacken i år. Vojne, vojne.

Men provlöpningen visade sig vara fantastiskt bra, både för kroppen och psyket. Jag hade hört så mycket från trail- och ironmanproffsen om att man kan bli både illamående och helt knäckt av höjden och värmen. Förutom den allmänna branta stigningen. Men min kropp svarade formidabelt bra. Jag kände knappt av värmen, inget illamående och benen var starka som sjutton. När vi var uppe på 2200 meter blev jag mest förvånad, va?! Var det så enkelt?

Även Maria verkade klara det bra. Hon hade varit rätt nervös – eftersom hon dragit på sig en bihåleinfektion veckorna innan och käkade penicillin.
”Jag har inte tränat på tre veckor!”
Men bara vi tog det i vår egen takt skulle det nog gå fint.
På vägen ner trampade Elsa snett. Och foten svullnade upp.
”Nej! En stukning!”
Trots att det fanns läkare med som lindade och tejpade och beordrade högläge – så var domen hård: Det blev ingen lopp för Elsa. Så hårt är livet ibland. Vi andra fick springa för Elsa i stället.

Classik3

Loppdag! Frukost på lägehetshotellet. Hela gruppen på fyrtio personer var taggade till tänderna. Adrenalinet sköt upp i nya höjder. Miranda hade berättat om loppet. Det här var ingen barnlek. Terrängen var tuff. Vi åt ägg och bröd och croissanter och yoghurt och hinkade i oss kaffe. Åtminstone jag. Vi fyllde löparvästarna med bars och första-hjälpen-utrustning och vattenbehållare för två liter. Det skulle alldeles säkert gå åt. De hade varnat för extrem värme.

Classik4

Vi sprang ner i den lilla bergsbyn för gemensam pepp och hejande inför starten. De tuffaste skulle springa 45 kilometer – jag och Maria skulle klara 25 kilometer. Byn kokade av förväntan och taktiksorl. Vi i Team Nordic Trail-gänget highfivade varandra och önskade varandra lycka till. Nästa gång vi sågs skulle vara i mål. Förhoppningsvis skulle de flesta klara sig runt. Men det var ingen självklarhet.

”Dix! Neuf! Huit! Sept! Six! Cinq! Quatre! Trois! Deaux! Un!” PANG – där gick startskottet och löparna var iväg. Uppåt, uppåt, uppåt. Först lite segt uppåt genom staden, lite brantare genom skogen och så småningom uppför en skidbacke – utan snö.

Vi sprang i vår egen takt, jag och Maria. Och det gick bra. Min astma kändes knappt alls och tack vare att vi startade 08.30 hade värmen inte slagit till än. Det fanns till och med ett moln på himlen, vilket jag tacksamt noterade. Maria hängde med bra, även om hon kände att pulsen gick upp högre än vanligt. Första delen av loppet, upp till 2200 var ungefär som dagen innan. Jag tackade tyst Team Nordic Trailgänget för att de varit smarta nog att köra igenom början med oss. Utsikten var underbar! Slående! Så där vidunderlig så att vi fick nypa oss lite i armen. Bergen, snön, sjön nedanför oss, de fantastiska blommorna, lupiner och kryddväxter som doftade ljuvligt om vartannat. Fåglarna som kvittrade och fjärilarna som cirkulerade runt omkring oss. Och nu var det nedförsbacke någon kilometer.

Classik5

Överallt på vägen satt det franska familjer på utflykt och hejade och klingklongade med sina koskällor. ”Allez, alles, allez!”

Classik6

Maria började oroa sig för sin höga puls och vi tog det lugnare. Vi sprang och njöt av landskapet och min enda tanke var att vi för allt i världen inte fick skada oss. Vid första kontrollen – med mat och godsaker, plockgodis, salta pretzels, skinka, ost och choklad och massor av dricka – så mötte vi redan Team Nordic Trail-kompisar som tvingats bryta. Det var kramp i ben och smärtor i ryggen och någon där kroppen bara sa ifrån. Besvikelsen var tydlig. Man åker inte hela vägen till Franska Pyreneerna för att ge upp. Men ibland måste man.

Classik7

Även Maria började känna av bergen. Fram till en tredjedel sprang vi rätt mycket. Men efter en dryg mil blev det jobbigt. Hon började svära – och jag peppade. Vi räknade kilometer för kilometer. Jag insåg ju snabbt att även om vi skulle bryta så skulle det vara lika långt tillbaka. Fortfarande var naturen makalös, med vildhästar och vyer som jag aldrig sett i hela mitt liv. Varenda meter var ett äventyr. Hur skulle jag sätta fötterna här? Hur skulle jag ta mig uppför eller nerför? Hur skulle jag hoppa till nästa tuva eller sten? Hur skulle jag ta mig över bäckar och stup, genom snårigt högt gräs, vindlande trädrötter, genom sagolika gamla skogar? Det var totalt fokus hela tiden – och massor av pepp.

”Spring i förväg om du vill!” sa Maria. Men jag vägrade. Vi hade sagt att vi skulle göra detta tillsammans. Då skulle vi banne mig det också.

Classik8

”Allez, allez, allez!” ropade fransmännen när vi träffade på dem. När det sprang förbi en annan löpare ropade de: ”Curage!”

Det tyckte vi var vackert. Mod! Vilket bra hejjarrop.
”Superb!” ropade vi tillbaka.

Femton kilometer, sexton kilometer, sjutton kilometer, vi tuggade oss fram. Köttade på. Maria svor i alla uppförsbackar. Det hade lika gärna kunnat vara jag och det visste vi båda. Just i dag var jag starkare. Allt handlar om vilken kropp man får med sig just den dagen. Som belöning sprang vi förbi vildhästar igen nere vid vattnet. Det var en sådan vy som man hade kunnat sitta och titta på en hel dag. Bergstopparna med snön, den spegelblanka sjön, de gröna vidderna med de färgsprakande blommorna – och hästarna som gick helt fria. Magiskt.

Classik9

”Arton kilometer, Maria!”, ropade jag när vi hittade vätskekontrollen igen efter en hiskelig brant som sved i benen och fötterna.
”Nu är det bara sju kilometer kvar!”
Maria drack vatten och tittade på mig.
”Franska kilometer, ja. Det är säkert minst två till.”
Det hade hon såklart helt rätt i. En fransk kilometer är aldrig lika lång som en svensk. Vätskekontrollerna var inte alls där de skulle vara. Inte den här heller. Och några av våra medtävlare var heligt förbannade. De hade satt en målbild till nästa kontroll och när den inte fanns där den skulle höll de på att bryta ihop. Men det var bara att inse att i Frankrike är allt lite ungefär.
Nu var värmen närmast outhärdlig. Jag tror jag drack en liter vatten vid kontrollen. Käkade lite choklad med nötter, mycket mer fick man inte i sig.
”Då kör vi igen!”
Maria och jag gjorde high five och körde vidare. Nu var det jobbigt för Maria. Värmen tog hårt på henne. Vi skulle över ännu ett berg.
Vissa stunder fick vi ta ett steg i taget. Men vi segade oss upp, ett steg i taget. Vi mötte löpare som led lika mycket. Sega, vältränade killar fick sätta sig på en sten för att världen skulle sluta snurra. Någon trodde de skulle få en hjärtattack. Ingen såg glad ut. Inte nu. Bara jag.
”Fantastique!” tjoade jag till fransmännen som hejade på oss. För i varje uppförslut så blir det en bländande utsikt om man bara vänder sig om. Det gick inte fort – men jag hade aldrig varit i de här bergen och jag njöt av varenda sekund. Vem vet när jag skulle kunna få komma hit nästa gång.
”Tar den här jävla backen aldrig slut?!”, svor Maria.
Och det gjorde den inte. Men halva backen var tack och lov gömd i skogen, så vi fick lite skugga på väg uppför toppen. Ett steg i taget, kilometer för kilometer. När vi äntligen var uppe på toppen var det nästan så att vi grät av rörelse.
”High five!”. Jag tog min sista bar. För nu gällde det att sätta fötterna rätt de sista trötta kilometrarna in i stan. Vi hade varit ute i snart sex timmar och våra kroppar var rätt möra.

Classik10

På väg nerför backen i skogen mötte vi flera från Team Nordic Trail som hade klarat av 45 kilometer. De log och hejade matt, med fullt fokus framåt. Jag tror aldrig jag har sett så trötta människor. Och nu var det nära, nu hade vi snart gjort det. Snart hörde vi måltjoandet inne i bergsbyn Font Romeu. Jag tittade på klockan. 2,8 mil. Vi hade inte bara klarat 2,5 mil utan tre extra franska kilometer.

Maria och jag tog varandras händer och sprang in på stora gatan i stan och direkt möttes vi av ett jubel jag aldrig har upplevt tidigare. Det slog emot oss som en kärleksvägg och gick rakt in i hjärtat. Vi gjorde det! Hurra! Vi sprang hand i hand på upploppet. Team Nordic Trail överröstade nästan alla i sitt jubel och flaggviftande med mamma Elsa i fronten. The feelings were alla over the place och tårarna bara sprutade. Vi gjorde det! Och vi gjorde det tillsammans! Precis som vi hade sagt. Vilken lycka!

Classik11

Tack Kilian’s Classik! Tack Font Romeu! Tack Miranda och hela kärleksfulla, glada, peppande Team Nordic Trail! Tack Franska Pyreneerna och tack alla härliga fransmän med koskällor och glada tillrop. ”Curage!”

Classik12