Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 44: Musköloppet

Publicerat: 2015-07-13   |  Hillevi Wahl

Musköloppet har funnits i 24 år. Sådant märks när man är på plats, när ett lopp har anor. Då är arrangemangen alltid mycket mer folkliga. Det är ingen jättehets på vilken tid man siktar på eller vilka snajdiga kläder eller prylar man råkar ha på sig – många springer i vanlig bomulls-t-shirt och tajts från början av seklet. Det är lugnare och mer familjärt, barnen är med och har kanske sprungit knatteloppet med grannbarnen sedan de kunde ta sina första springsteg.

Jag hittade dit via Löparkalendern – utan den hade jag knappast kunnat komma upp i 50 lopp på ett år. Visserligen var det en bra bit från Roslagen, där jag just nu befinner mig på semester – men de sålde in loppet bra på hemsidan: En familjedag i storslagen skärgårdsmiljö!

Så vi satte barnen i bilen och gjorde en heldag av loppet. Parkeringen var på en äng en rätt bra bit från Hembygdsgården och på vägen mötte vi många glada små löpare med snygga medaljer om halsen. Väl på plats var folkfesten redan i gång. Med kaffe och fika och korv och hantverksförsäljning och gott om bord att sitta och äta sin picknickkorg vid.
”Hej Hillevi!”
Det var en kompis kompis, Pernilla, som var med och sprang ett av mina första #50-lopp med i vintras. Rudan Night Trail.
”Efter Musköloppet har jag bara sex kvar!”, sa jag glatt.
”Då har jag nog trettiofem”, skrattade hon. Femton lopp på ett år är inte heller fy skam. Det är så roligt att träffa mina facebookkompisar på tävlingsdagarna.
”Hej, det är jag som är Liselott Silwer!”, sa en annan tjej.
Jag hade pratat med henne så många gånger på Facebook så jag var helt övertygad om att vi hade träffats i det verkliga livet, men det hade vi inte.
”Men du känner min bror, Henrik”.
Tänk så liten världen är. Henrik och jag åkte med de Rosa Bussarna till Indien och Nepal för sådär 25 år sedan. Vi blev matlagskompisar och höll ihop i vått och torrt och sov skavfötters i tre månader. Han syrra Liselott verkade vara en minst lika trevlig människa.
”Och så jobbar jag med Andreas”. Min militärträningskompis.
”Ska du inte komma och träna med oss då?”, sa jag.
”Nja, men du kanske vill testa Triathlon?”, sa hon lite smålurigt.
”Håller du på med sådant?”
”Ja, jag har startat Triathlontjejer – just för att inspirera och peppa andra tjejer att våga.”
Jag tog ett djupt andetag.
”Jag är faktiskt lite nyfiken och sugen att testa…”, viskade jag. Sådär så ingen skulle höra.
Hon gjorde direkt tummen upp. Så nu kanske jag vet vad jag ska göra när de femtio loppen är klara. Säger jag bara. I all ödmjukhet.

Musköloppet då? Javisst ja. Ja, det var ju full cirkus med alla gamla kompisar jag råkade hitta där, Ulf, 65 till exempel som tittade på mig som jag var ett spöke:
”Vad fan gör DU här?”
Haha. Han har alltid varit rak på sak. Inga krusiduller. Han var som en extrapappa till mig på Expressen en gång i tiden. Nu är han pensionerad och myser omkring på Muskö. Loppet började han springa för att magen blev lite för rund.
”Jag har gått ner 20 kilo”, sa han stolt.
”Så vad har du för mål i dag?”
”Tja, att klå dig!”, skrattade han.

Vilket kunde ha blivit superlätt. Två minuter innan loppstart kom jag på att jag glömt att ta min astmamedicin. Jag rotade igenom hela väskan, men hittade den inte. Det fick gå ändå.
Pang! Där gick starten och vi for iväg. Första två kilometrarna gick kanonbra. Jag hade bra studs i benen och terrängen passade mig precis. Genom skogen och leran och längs med vattnet. Fint och vackert och lagom mycket folk. Men sedan började det gå uppför och astman satte sig på psyket. Det var för övrigt en vansinnigt lång och seg uppförsbacke. ”Slakmot”, kallas det visst. Astman kom ifatt mig. Nu blev det trögt och tungt. Tack och lov fanns det en vattenkontroll på exakt rätt ställe. Hurra vad bra!
Vi sprang lite på sommarvägen på asfalt och hej, nu kom solen fram, och det blev varmt något så in i bängen – men vad händer i nästa uppförsbacke då? Jo, då står brandkåren där och duschar oss med vatten! Så härligt! Så underbart! Så glad jag blev. Barnsligt glad. Det är exakt sådana här små extragrejer och överraskningar jag älskar med lopp. Jag fick ny fart på benen och sprang för fjärde gången om en kille i gul t-shirt.
”Springer du i intervaller eller något?”, flåsade han.
Ja, tydligen är det lite så jag jobbar. Det är inte första gången någon frågar. Jag måste jobba på att kunna hålla samma härligt höga tempo hela tiden. Nu passar jag ju på att filma och ta kort mellan varven för att få ner pulsen.
Jag hade koll på Ulf också, hela loppet. När jag stod och filmade sprang han förbi kameran nästan varenda gång, så vi låg ganska lika. Attans. Jag måste öka lite.
Vi sprang in i ett lummigt villaområde där husägarna satt i solstol och några hejade lite lojt på oss och skålade med drickat. Man har olika intressen i livet.
In i skogen igen, in i svalkande skugga. Trail! Tjolahopp, tjolahej! Älskar mjuka skogsstigar och skön svalkande skugga och solen som silas genom trädkronorna och grenar och rötter och lite lera. Älskar trailfokus och hade kunnat stanna i skogen hela dagen, men sedan var det ut ur skogen och uppför igen, uppför, uppför, uppför. Bra träning. Men varmt. Jag var rejält trött nu och min enda tanke i skallen var: ”Ulf får inte slå mig!” För även om det här var hans hoods och han hade en enorm fördel genom att ha sprungit här i en herrans massa år, så kunde jag ju bara inte bli slagen av en 65-åring! Sedan må han vara hur gullig som helst.

Så jag kutade i mål, utan astmamedicin, men med gott mod och min härliga familj stod på upploppet och hejade och filmade. En dryg minut senare kom Ulf in.
”Tack för supporten”, sa han. Och sedan log han lite småslugt:
”Vi kanske ses nästa år igen?”
Visst. Jag gillar verkligen Musköloppet, det var precis sä där härligt folkligt, Skärgårdsvackert och kuperat som jag hade hoppats. Och jag ger mig sjutton på att Ulf kommer att ligga i hårdträning för att kunna slå mig nästa år. Då får jag ha bättre koll på astmamedicinen.