Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 45: Sommarstadsjakten

Publicerat: 2015-07-16   |  Hillevi Wahl

Det 45:e loppet kan vara ett av de absolut roligaste jag har sprungit. Och ett av de längsta! Och säkert ett av de snabbaste. Så här var det: Jag fick en inbjudan av Roger Andersson som jag träffat på Björkliden Arctic Mountain Marathon 2012. Han arrangerar sedan tre år tillbaka Sommarstadsjakten i Stockholm, med lite hjälp av sina kompisar på Svenska Marathonsällskapet. Informationen var först knapphändig:

Start klockan 18.00 utanför McDonald’s i Liljeholmen. Medtag gärna gammal nummerlapp och säkerhetsnålar och ett glatt humör. Man delas in i lag på plats, får uppdrag på vägen och den totala sträckan är cirka 10 km, beroende på hur smart man är och hur vingligt man springer.

Jag larmade genast de smartaste människorna jag känner: Camilla och hennes son Klas som jag tränar militärträning med till vardags. De hängde på direkt! Underbart.

När jag kom fram till starten såg jag att 99 procent av de andra var vässade marathonproffs. Hjälp. Hur skulle detta gå? Nåja, vi var säkert smartare. Vi var drygt fyrtio startande och delades in i 11 lag. Camilla hade toppat vårt lag med sin kollega Sofie som hon beskrev som träningsnarkoman. Något Sofia mest skrattade så hon satte i halsen åt.

Roger höjde rösten och beskrev tävlingsläget: ”Ni kommer att få tre platser muntligt som är kända ställen i Stockholm. Tävlingen har i år Amerika-tema, eftersom jag just varit där. På varje plats kommer det att finnas personal med uppgifter att lösa och när ni har löst dem får ni ett ledtal på varje ställe. De tre ledtalen ska sedan, på något sätt, med hjälp av de fyra räknesätten, leda er till det slutgiltiga svaret. På tredje kontrollplatsen kommer ni också få reda på var målet ligger.”

”Galenskaper!”, tjoade Klas lyckligt. Han hade aldrig någonsin sprungit längre än åtta kilometer och tyckte att just nu, idag, var det en bra dag att testa en mil. Vi var lag tre. En härligt spretig fyrklöver.

Lagen skickades iväg med två minuters mellanrum. När det var vår tur viskade Roger de tre kontrollplatserna: Amerikanska ambassaden på Gärdet, Stockholms stadion, och Hotell Hilton vid Slussen.
Klas fantastiska hjärna hade redan börjat surra. Han tog ut kursen direkt och gjorde höjdkurvsanalyser och gps-koll samtidigt som han sprang iväg i ett sjuhelsickes tempo. Det var knappt att jag och Sofie hängde med. Jag kände mig som min springerspanielhund med tungan hängandes ur mungipan.
”Vad tränar du för något då?” lyckades jag flåsa ur mig till Sofia.
”Tyngdlyftning”, flämtade hon. ”Och så klättrar jag lite”. Hon tog några djupa andetag innan hon fortsatte: ”Och så har jag precis börjat springa igen, tänkte att det här kunde vara en bra start.”
Vi sprang över Liljeholmsbron ner mot Hornstull, klippte över alla stora gator hej vilt när det inte kom bilar, även detta hade Klas total koll på så vi inte sprang en enda meter i onödan. Vi spurtade ner mot Söder Mälarstrand och började tugga kilometer.
”Heja Camilla, heja Camilla!” ropade någon från nattklubbsbåten – eller fjolljollen som de kallar sig själva – Patricia.
Det var Camillas skönsjungande kompis Marina som blev spontan hejarklack. Efter drygt tre kilometer klippte vi den första kontrollen vid Hotell Hilton vid Slussen. Uppdraget: Hur många barn har dessa kända amerikaner tillsammans? Det var Brad Pitt och Owen Wilson. Vi tittade på varandra. Antal barn? Nä. Vi fick googla. Sex plus två. Svaret var Åtta. Det var alltså första ledtalet.

Klas fick ny fart under springskorna och satte kurs mot Amerikanska ambassaden. Vi så två andra lag på vägen, men de stannade för röd gubbe! Herregud. Vi korsade gator och heldragna linjer utan att blinka och vinkade glatt till de förvånade åskådarna. Jag förstår dem. Fyra spretiga, svettiga människor med nummerlappar där det inte finns en enda avspärrning som trotsar alla trafikregler som någonsin funnits och ser skitglada ut.
”Det här är ju skitkul!”, tjoade jag.
”Galenskaper!”, tjoade Klas glatt tillbaka. ”Den bästa sorten!”
Vi sprang bort mot Slottet, rundade hörnet av Grand hotell, ner mot Skärgårdsbåtarna och kutade längs med Strandvägen. Och där luktade det apa. På riktigt.
”Herregud, har någon kräkts?”
”Men de kan ju inte kräkas var femte meter. Inte ens på Strandvägen!”, flämtade Camilla. Vi insåg rätt snart att det måste vara träden som luktade så fruktansvärt illa. Vi fick andas genom munnen. De sista hundra meterna på väg mot Amerikanska ambassaden sprang vi om Lag 2 och klippte den andra kontrollen. Nu var det en Marathonfråga. Vi fick se en bild på en marathonlöperska och frågan var när hon tog OS-guld. Vi stod som levande frågetecken. Men googlade: USA, guld, womens marathon Olympic games. Och fick fram svaret 1984 (när kvinnan Joan Benoit vann OS-guld i Los Angeles).

Ny gps-kurs med Klas och sprint ut i oändligheten. Eller snarare: Mot Stockholms stadion. Vi hade för länge sedan sprungit ut ur min egen bekvämlighetszon och ett tag var vi nere på 4-tempo! Helt galet och så vansinnigt roligt. Och Camilla och Klas underhöll oss med små anekdoter på vägen. Dessa underbara, smarta människor. Det blev lite som en guidad tur samtidigt som vi sprang loppet.

Vid Stockholms stadion blev det närmast trafikstockning av fem-sex lag som sprungit från två olika håll. Vi fick köa lite. Innan det var dags för uppgift tre: Hur många guld tog USA när OS gick på Stockholms stadion 1912? Ingen av oss kunde det heller. Men Google visste: 25.
”Och detta tal ska ni multiplicera med 8″, sa kontrollören. Alltså blev tredje ledtalet 200. Nu hade vi: 8, 1984 och 200. På något sätt skulle det bli ett svar på en fråga vi inte visste. Hm…

”Och var ligger målet?” frågade vi kontrollanten.
”Restaurang Brooklyn Bar under Liljeholmsbron.”
Vi tittade på varandra. Det var ju i princip hela vägen tillbaka igen. Och vi hade redan sprungit nio kilometer. Så det där med cirka tio kilometer var verkligen jättecirka.
”Okej, då kör vi!”

Klas tänkte ut smartaste vägen, nu när vi inte behövde stanna för kontroller. Det blev inte bara en smart väg utan en otroligt vacker väg. Genom Humlegårdens lummiga grönska där ett tiotal snygga människor gick balansgång på linor som var uppspända mellan träden. Vi fortsatte tvärs över Stureplan där alla poshiga människor höll på att sätta i halsen när vårt spretiga Pippi-Långstrump-liknande gäng kutade tvärs genom attachéportföljer, knytblusar och backslickfrisyrer utan att passera go.

Ett marathonlag var tvungna att stanna för att lätta på trycket, och då fick Klas ännu högre fart, bara för att vi skulle kunna sticka ifrån dem – och för att de inte skulle se vilken supersmart väg vi tog. Haha! Det sitter verkligen en vinnarskalle på den mannen.

Vi kutade vidare, ner mot Slottet igen och nu slog Klas personligt rekord för varje meter han sprang.
”Så vackert det är!”, sa han och slog ut med armarna i en panoramagest. Det var det verkligen – kanske har Stockholm aldrig varit vackrare. Ljuset, vattnet, skärgårdsbåtarna, de fladdrande sommarkjolarna, cyklarna, grönskan, musiken från Kungsträdgården – allt var helt magiskt. Och fortfarande sprang jag med bästa gänget. Jag började känna av ryggen och rumpan men tänkte på min springfröken och hans mantra: lätt och stark, lätt och stark. Och så tänkte jag på femkronan mellan skinkorna och då gick allt så mycket bättre.
Vi sprang mot Slussen igen, svängde under broarna och ut på Söder Mälarstrand, nu var det inte många kilometer kvar. Bara raksträckan på ett par kilometer och sedan Hornstull.
”Vi kanske borde fundera ut vad svaret på gåtan är”, sa Klas.
Bra idé. Vi hade alltså talen 8, 1984 och 200. Först tänkte vi på Maraton och att svaret skulle ha något med det att göra, 4,2195 till exempel. Men hur vi än använde de fyra räknesätten kom vi inte ens i närheten. Jag tittade på Stadshuset på andra sidan Riddarfjärden och tänkte osökt att Eldkvarn brann 1878. Bara för att min hjärna funkar så. 1878. Ett årtal? Nu ska vi se. Om vi hade 1984 minus 200 minus 8, vad har vi då? 1776!
”Visst hände det något i USA 1776?” tjoade jag.
”JAAAAAAA!” jublade Camilla och Klas med en mun. ”Det var då de blev ett land! Det var då de skrev på Självständighetsförklaringen!”
Vi tog glädjeskutt och hoppsansteg på Söder Mälarstrand. Jäklar vad bra vi var! Vilket teamwork! Vi sprang de sista kilometrarna i rent glädjerus. När vi kutade över gatan vid Högalidskyrkan satt ett förälskat par och gapade över vår framfart.
”En och en halv mil senare!” tjoade jag åt dem och gjorde tummarna upp.
”Woooow!” sa de och log stort och imponerat.

Ner mot Hornstull, nu har det Camilla och Sofie som var starkast. De skuttade fram som om de precis hade börjat springa. Men Klas visade fortfarande vägen: ”Spring över här, efter svarta bilen!”
Vi skulle ner under Liljeholmsbron och hitta Brooklyn Bar.
Där var det! Vi såg Roger och några löpare.
”Ööööka!” ropade Klas som sprang som värsta marathonlöparen. Vi ökade och kom i mål någonstans runt femte lag. Inte illa bland en massa marathonstjärnor. Och svaret var helt rätt och vi fick vingummin av Roger och livet var fantastiskt.
”Jag måste stretcha”, pustade jag. För rumpmuskulaturen hade aldrig varit tajtare.
”Hur långt blev det?” frågade Camilla.
”1,5 mil!”

Vi highfivade varandra och jublade och kramades. Hurra vad bra vi var. Ibland blir jag faktiskt riktigt imponerad av mig själv. Den här dagen var en sådan dag. Inte visste jag att jag kunde springa så fort och så långt så länge.
Men med det här gänget gick det alldeles utmärkt. Och jag tror vi hade roligast av allihop. Glädjematchen vann vi helt klart.

Hillevi testar: I dag testade jag att ha hummerlappen en hand under bröstet, som springfröken Fredrik hade tipsat om. Och vet ni, det var helt perfekt!