Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 46: Svartsöruset

Publicerat: 2015-07-20   |  Hillevi Wahl

Svartsöruset blev det 46:e loppet i ordningen. Det var dreamteamet från Storstadsjakten som tipsat mig om Svartsöruset, eftersom de har landställe på en ö i närheten.
”Det är supermysigt! Väldigt lokalt och vackert mellan sommarhagar och ängar och in i skogen på vackra stigar. Det brukar vara drygt hundra deltagare, inklusive knatteloppen. Och så kan man välja mellan fyra eller åtta kilometer. Men vi tar väl åtta!”
Eftersom vi just hade klarat av en och en halv mil tillsammans lät det som en jättebra idé. Sofie hängde med.

Jag tog med mig hela familjen, packade matsäckar och badkläder och springkläder – och hund – och körde mot Ljusterö. Bara att åka bilfärja över var ett smärre äventyr för hela familjen. Vid Ramsmora Varv parkerade vi bilen och blev hämtade av Camilla och Klas med en rysligt snabb båt. Hej vad vi flög fram! Först vågade Lykke inte ens titta, det var lite som att åka Vilda Musen på Gröna Lund, sa hon. Men efter ett tag vågade hon kisa och titta och då tjoade hon bara glatt att det kittlade i magen. Tolvårige Elliot var överlycklig.

”En sådan här båt ska jag ha när jag blir stor!”
Bra. Då vet vi det.

Svart

På Idholmen, där Camilla och Klas har haft landställe i sådär tjugofem år, stod Camillas make Bengt och rensade nyfångad fisk.
”Jag står mest här som ett pittoreskt inslag”.
Sådär är det i Roslagen.
Vivi blev hellycklig över att hitta en kompis i lagom höjd också, fårhunden Gin.
”Yin? sa jag glatt. Som i Yin och Yang?”
”Näe, skrattade Bengt. Som i Gin och tonic!”

svart

Gin var nio år och inte fullt lika skuttig som Vivi, men låg mest och tittade på när hon sprang upp och ner för Krigsstigen – ja, det stod att den hette det, uppförsbacken mot huset. Upp och ner, upp och ner och upp och ner, sprang Vivi. Och när hon inte gjorde det så kutade hon efter Klas kompis Yann när han skulle hälla ut fiskrenset på en kobbe. Medan Yann vadade och sa till Vivi att hålla sig borta, så tvekade Vivi bara en sekund – och försökte kuta rakt upp och över den branta klipphällen. Det gick sådär. Hon kom halvvägs och sedan kunde inte ens en bergsgetsliknande hund hålla sig kvar. Hon kasade rakt ner i vattnet med ett rejält plums!

”Herregud!” sa jag.
Men Vivi var precis lika glad ändå och skuttade vidare mot fiskrenset. Hon druttade i baklänges från bryggan en stund senare – men simmade bara glatt i land. Jag tror aldrig att jag har sett en lyckligare hund.

Vid 15-snåret fick vi packa in allihop i båten igen för avfärd mot själva loppet och nu blev det trångt. Tio personer och två hundar tyngde ner båten. Men det gick bra det också. Jag är ingen båtexpert men man anar att den där gummibåten har en del hästkrafter. Vägen mot Svartsö var fullkomligt sommarskärgårdsmagisk med solglitter på vågorna, lekande barn vid små stränder och vikar. Vinkande, glada båtmänniskor, njutande ansikten vända mot solen. Doftande grönska, blommor, måsar, vackra gamla stugor och en del smärre slott.

Vi kom fram till Svartsö en kvart före start. Egentligen hade de stängt nummerlappsutdelningen.
”Men vi är flexibla”, log en funktionär.
Några äldre män satt och klockade tider med tidtagarur för knatteloppen. Bara en sådan sak! Gamla hederliga tidtagarur!
”De brukar vara korrekt på sekunden också”, sa Camilla imponerat.
”Kom ihåg att lämna tillbaka nummerlapparna efter loppet!”, sa funktionären. Älskar när arrangörerna återanvänder så mycket som möjligt. Helhetstänk!

”Ska vi försöka hänga ihop? Det gick ju så bra senast?”, sa Camilla. Det tyckte vi alla var en jättebra idé. Då.
Fem, fyra, tre, två, ett – tuuut!”
Klas, detta vidunder, kutade iväg som ett jehu igen och jag hade ett himla sjå att kasta mig fram mellan de andra löparna. Det var varmt och det var uppför och det gick rasande fort. Pulsen gick från noll till 195 direkt. Sedan låg den där och vägrade gå ner. Det var tungt. Ansträngningsastman hade joddlarfest. Efter närmare två kilometer insåg jag att detta inte kommer att hålla hela vägen, i åtta kilometer. Jag tvingades dra ner på tempot och tappade de andra ur sikte.
På nästan varje lopp infinner sig de här tankarna:
”Varför håller jag över huvud taget på med det här?”
”Vad är det för fel på att promenera?”
”Alla andra är säkert redan i mål, det är ingen idé att jag ökar!”
”Hur kan jag fortfarande vara i så dålig form efter fyrtiofem lopp?”
”Jag borde träna mer.”
”Jag borde träna mer i uppförsbackar.”
”Jag borde träna mer på långlopp.”
”Jag borde träna mer. Generellt.”

Ovanstående tankar kommer strax innan tre kilometer. Marathon-Mia brukar säga att de tre första kilometrarna är uppvärmning. Det ligger mycket i det. Inte minst mentalt. De tre första är alltid jobbigast, både i huvudet och i kroppen. För efter de där första tre kommer de andra tankarna:

”Så vackert det är med alla sommarängar!”
”Herregud, det är ju så vackert så man nästan måste nypa sig i armen!”
”Varför är inte alla i hela världen här och springer?”
”Men vilket otroligt sött hus!”
”Kolla smultron! Och kolla blåbär!”
”Kolla rådjur!”
”Kolla fjärilar! Kolla humlor! Kolla vildrosor och vildhallon!”

Då brukar pulsen vara nere i mer hanterbara 170 och det känns som om jag bara joggar fram. Fortfarande tror jag att alla redan är i mål, men det gör liksom ingenting. Och närmare fyra kilometer på just det här loppet hörde jag plötsligt Klas:
”Kom igen nu, Hillevi!”
Han är inte alls redan i mål. Och framför honom i fjärran ser jag Camilla och Sofie. De är inte heller i mål.

Plötsligt hörde jag dessutom folkets jubel. Nu var det dags för varvningen genom den lilla hamnen mellan lanthandeln med ljugarbänken och glasskiosken och alla tjoade och hejade och man blir faktiskt så himla glad! För att ingen av dem känner mig för fem öre, de har ingen aning om att det här är en galning som ska springa femtio lopp för att fira femtio. De ser bara en glad och svettig kvinna med ansträningningsastma och de hejar och tjoar för att hon över huvud taget springer deras Svartsölopp på deras fina ö.

Vanligtvis brukar jag inte gilla lopp med varvningar, men vid just det här loppet gillade jag att få en andra chans och uppleva de första kilometrarna igen. Det var rätt mycket uppför, insåg jag nu. Mycket uppför och mycket upp och ner. Återigen tänkte jag att jag nog faktiskt borde köra mer backträning i höst. Och kanske sluta slarva med astmamedicinerna. Men varenda meter var fortfarande sådär magiskt vacker och nu sprang jag rätt mycket alldeles ensam, vilket var skönt. I början av loppet var det sådan trängsel så jag inte såg mer än närmaste löparen framför mig.

Vid den fina vätskekontrollen strax efter sex kilometer stannade jag och pratade lite med de sockersöta barnen.
”Är det okej om jag häller vattnet över mig i stället?”
Det var det. Jag hällde två muggar över mig.
”Neeej! Mobiltelefonen!”
Jag hade hällt dem rakt ner över mig och ner på mobiltelefonen! Så klantigt!
Stackars barn. De såg helt förskräckta ut. Men jag tog upp den ur löparvästen, torkade av den, kollade den och jodå. Den hade klarat det också. Barnen pustade ut och hejade iväg mig.

”Heja Hillevi, kom igen nu!”
Det var ju Klas! Igen! Var inte han redan i mål? Jag tittade på klockan. 38 minuter. Jag visste att de hade haft som mål att klara sig under 50 minuter. Det var två kilometer kvar. Och uppe på backkrönet därborta skymtade jag Camilla och Sofie.
Först trodde jag att de hade suttit stilla på en sten och väntat in mig. Långsamt fattade jag att de faktiskt hade sprungit på i sin egen takt och att jag inte var så himla långt efter som jag trodde.

En av anledningarna till att jag hade varit så ensam i spåret var för övrigt att nästan alla löpare hade sprungit 4 kilometer. Men det visste jag inte heller just där och då.
Jag kutade bara på i lugnt tempo och kände att mitt leende blev bredare och bredare ju närmare jag kom speakerrösten i hamnen. Nu var jag nere i hamnen igen, mellan glasskiosken och lanthandeln och mera jubel! Hurra vad kul! Sista svängen ner mot mål nu och vem kommer emot mig där om inte Lykke! Och Klas och Camilla och Sofie som också ville kuta in i mål med mig!

Underbart härligt och så mycket kärlek! Vilka kompisar jag har! Jag är verkligen lyckligt lottad.

svart

Yann, som hade snabbgått 4 kilometer hade kommit in i mål först. Sofie spurtade in strax strax före Camilla och Klas som hade lyckats klara sitt femtiominutersmål med en halv minut. Och jag? Jag hade sprungit på femtioen minuter. Inte så illa ändå. Framför allt var jag ju en av de få som hade sprungit två varv. Denna magiska dag. Bara det gör ju oss allihop till vinnare.

Vi firade väl genomfört lopp med att åka lite mer jättesnabb båt och bada massor på Camillas ö och fika på bryggan och sup-surfa fram och tillbaka i viken. Solen sken och fåglarna kvittrade och hunden var lycklig och vi fick magiskt gott kaffe. Vad mer kan man begära av livet? Jag älskar när loppen blir en heldagshappening!

svart