Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 50. Le grande finale: Midnattsloppet!

Publicerat: 2015-08-16   |  Hillevi Wahl

Femtionde loppet. Den stora finalen. Och jag ville ju gå ut med en Bang! En riktig fest – och eftersom jag hört så mycket gott och roligt om Midnattsloppet så kändes det som ett passande avslutningslopp.
Och vilken fest det blev! Redan 19.30 stod jag på scen och pratade om mina #50-lopp. Jag passade på att plussa lite extra på Springtimegänget i tältet intill, som lät mig hänga på dem under Vårrusetcirkusen i maj. Utan dem hade jag nog aldrig lyckats få ihop de där femtio loppen. Och så roligt vi hade under tiden! Stort tack återigen och mycket kärlek.
Några från Vårrusetturnén träffade jag även på midnattsloppet, en del killar vid tidtagningen och starten och Biggest Loser-Emma som stod och delade ut hälsodrycker. En tjej med ett stort hjärta.
I övrigt hade jag fullt upp med att titta på alla löpare som var maskeradklädda. Det var Batman och någon Bolibompadrakeliknande, några i läder, några aliens, ett bröllopspar, seriefigurer och ett formidabelt popkonstpar – som för övrigt vann maskeradtävlingen. Men mest uppståndelse fick nog det fem man starka Minecraftgänget i stora papplådor och jag tror vi alla undrade hur de skulle kunna springa en mil i papplådor. Apropå det där att man ska springa i bekväma kläder.

Det var närmare 40 000 som startade och att jag lyckades hitta både Anna, Ulrika och Nettan, Kenneth, Patrik och Ida i detta folkvimmel måste väl bara få anses som ren lyckoträff. Många okända passade på att heja och prata lite:
”Är det du som ska springa 50 lopp?! Vad coolt!”
Jag hade starttid 22.15 vilket egentligen är läggdags för mig. Dessutom hade jag redan promenerat en och en halv mil på dagen och vandrat runt på startområdet i tre timmar. Kanske inte en helt optimal uppladdning. Men vilket startområde! Man fick gratis mackor och godis och dricka och bananer.
Jag stod framför det dignande baguettestället och häpnade.
”Va, är allt det här gratis?”
”Ja, är det fest, så är det!”

Jag gick bort till start en vid niotiden bara för att insupa atmosfären. Det var helt magiskt. Med fyrverkerier och pyrotekniska finesser och allsång till ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt kan jag häpna över hur lydiga vi svenskar är. Att i princip ingen av de närmare 40 000 ställde sig i fel startgrupp, var det grupp 4e, så var det 4e. Inte 4d eller gudbevare oss 3e. Säger någon åt oss att sjunga så sjunger vi. Sa de åt oss att svära löpareden (att ha kul och vara snälla mot varandra fast i många fler ord), så svor vi. Och sedan på fem-fyra-tre-två-ett-noll-tuuut! så sprangs det.
Jag måste ha sett tio-femton startgrupper passera. Jag sjöng med varenda gång i Just i dag är jag stark, bara för att hjärnan tror det den hör. Och för att det var så himla härligt att se hur allas ögon lyste när de sjöng: ”jag har väntat så länge på just denna dan”.

När klockan närmade sig 22.15 så insåg jag att Midnattsloppet låg sådär fem löpargrupper efter i körschemat. Då gjorde jag det onämnbara. Jag. Klev. In. I. Fel. Löpargrupp! Jag tror det var 3d. (Det kan ha varit det som gjorde att jag fick en annan tid till slut än jag hade på min löparklocka än den officiella, men det handlar bara om en minut hit eller dit. Så det kan jag leva med.)
När startskottet ljöd och fyrverkerierna brändes av kändes det helt underbart. Vi sprang på Ringvägen där det var packat med jublande människor och det var trångt, men springbart. Jag kände direkt att det inte var någon idé att stressa. Jag fick springa i den här löpargruppens tempo, helt enkelt och bara go with the flow. Och vilket flyt! Vilken karnevalskänsla! Det var helt enormt. Massivt och festligt och varmt och alldeles underbart. Jag har inte upplevt en liknande folkfest sedan jag sprang Stockholm Halvmara för tre år sedan. Folk hängde bokstavligen ut ur sina fönster för att heja och lira sina favoritplattor för oss.
Barnen blåste såpbubblor på oss och på varje kilometer fanns det minst en happening med DJ:s eller körsång eller rockorkestrar som lirade. När det inte var ljusbågar och magiska ljusspel i en park. Ibland hade jag svårt att orientera mig, men om jag tittar på kartan så var det ungefär så här: Ringvägen bor mot Hornstull, sedan ner mot Norra Hammarbyhamnen och sedan i kringelikroka på söders fina gator upp mot Fjällgatan med den enormt vackra utsikten som fick håren att resa sig på armarna, ner på Renstiernas gata och sedan upp mot Slussen igen. Det kändes som en härlig nattlig sightseeingtur by foot, med jublande människor.
Alla uteserveringar tycktes ha öppet och det var en folkfest både på gatorna och på trottoarerna runt omkring. Tyvärr vågade man inte titta så mycket på åskådarna – eftersom det var så himla mörkt vid fötterna och jag var hela tiden rädd att snubbla på en sten eller trottoarkant eller ett hål i marken.
Vid sju kilometer började jag känna mig lite sliten i höfterna. Då var det bara att spänna rumpan och trycka upp bröstet och fokusera om på folkfesten och det faktum att jag bara hade tre ynka kilometer kvar innan hela min #50-lopp-satsning gick i mål.
”Nu måste jag verkligen njuta så mycket jag bara kan de här tre sista”, tänkte jag.
Och det blev en sådan glädje. Varenda steg var lycka och stolthet, styrka och tacksamhet och i viss mån lättnad. Och när jag såg det upplysta strålkastarmålet vid Zinkensdamm så var det något av det absolut vackraste jag hade sett! Det var nästan så jag saktade in på slutet bara för att få njuta av att springa den sista raksträckan in i mål. Alla loppen jag sprungit under året flimrade förbi i huvudet lite som i en film. Skogsloppen, nattloppen, stadsloppen, vårrusen, springskyttet, tjurruset och fjälloppen och Kilians Classik – och nu denna karneval! Vi dansade gatan fram. Och med upplyfta armar och jublande gester kutade vi in under triumfbågen. Vilken lycka! Vi gjorde det! Jag gjorde det! By golly, she did it!

Känslorna var återigen all over the place. När jag skulle spela in en film till Vardagspuls efter målgången så brast allt. Tårarna sprutade, rösten stockade sig, och glädjen, glädjen, glädjen!
Titta på filmen på Vardagspuls.se så förstår ni vad jag menar.
Och tack! Tack från hjärtat till alla er som har gjort detta möjligt. Som har hejat och peppat på vägen, som har trott på mig när jag inte har gjort det själv, som har sponsrat med kläder och resor och startplatser. Utan er hade jag inte klarat av det här. Kärlek till er alla! Nu kör vi vidare. Mot nya lopp, nya utmaningar och nya härliga upplevelser!

 

Varje lopp har sin historia. Varje lopp har sin tjusning. Här nedan har jag länkat till de lopp jag sprungit i #50lopp-utmaningen. Klicka på länken så hittar ni berättelserna, fadäserna och lyckorusen - och ofta minienkäter. Mycket nöje!