Bild: Hillevi Wahl

#50lopp nr 20: Springcross

Publicerat: 2015-04-20   |  Hillevi Wahl

Tjugonde loppet blev ett härligt utmanande Springcross. Fast det hade jag knappt koll på. Jag tänkte att det blir väl ännu ett lopp på vackra Djurgården, och vilket härligt väder vi fick!
Jag hittade rätt lätt till startområdet och vad dök upp där om inte sköna NMT-gänget med fina NMT-bilen och servade oss NMT:are med godis, bananer, kaffe, bullar och pepp.
Blåväster, grönvästar och rödvästar, alla var där och började fråga om banan. Någon hade kollat. Det var lera de två första kilometrarna, sedan blev det lättare.

Springcross - NMT

Jag tittade skeptiskt mot det hållet de pekade. Men vänta nu. Lera i två kilometer? Ja, det stämde, starten gick raka vägen till skogs. Inga vanliga breda Djurgårdsvägar, här inte. Nu snackar vi mer militärträningsstyle. Vilket fick mig att piggna till lite. Var det så det var med Springcross? Det hade jag glömt.
”De har gjort om banan i år”, sade någon. ”Nu är det mer utmanande, mer terräng.”
Aha!
Det var därför de hade rekommenderat broddar. Sådan tur då att jag hade just det.

Springcross - start

Pang, starten gick. Och det var trångt i starten. Många ville fram först. Men jag höll mitt eget tempo. Precis som man ska. Alltid sitt eget tempo i början, sedan kan man dra på på slutet om man har krafter kvar.
Det var uppåt, uppåt, uppåt mest hela tiden. Sedan lite neråt och lite uppåt och neråt igen. Många stigar kände jag igen från träningen, kul! Men ibland dök vi upp i skogen på helt nya ställen. Ännu kuligare!
Mycket terräng. Många stockar att trampa på. Många att hoppa över. Många stora stenar och små stenar och mindre klipphällar och grenar och lerdiken och tja, natur helt enkelt.
Så jag kutade glatt på och det var inte förrän efter fyra kilometer som den där hiskeliga zickzackuppförsbacken kom. Det var då jag insåg hur mycket mjölksyra de fem andra backarna hade gett mig, för jag kom knappt upp i första eller andra etappen av sicksackandet innan jag fick börja gå. Det var totalstopp. Försökte halvspringa, men det gick bara ett steg i taget. Närmare toppen fick jag fart igen och kunde springa som en gasell mot mål, och skenade närmast som i full galopp över mållinjen – vilket direkt kändes som ett stort attans! För då hade jag ju massor av energi kvar.
Nästa år. Då ska jag komma ihåg hur ett Springcross kan vara och disponera loppet lite klokare. Kanhända är jag ännu starkare då. Och kan springa uppför samtliga backar. Det bestämmer vi. Här och nu.