Bild: Hillevi Wahl

Dag 2. Kära dagbok.

Publicerat: 2015-09-21   |  Hillevi Wahl

Det var en märklig och mäktig känsla att vakna utan mobiltelefon. Utan att larmet gick, bara genom att solen letade sig in i rummet. I stället för att genast famla efter telefonen och logga in i facebook-och-instagrambubblan, så låg jag nu stilla kvar och tittade ut genom fönstret, upp på den blå himlen och undrade hur den här dagen skulle bli. Jag öppnade upp mig för dagen, förutsättningslöst.
De som ville kunde starta dagen med yoga och det var nästan allihop. Yogafröken Ulle avslutade övningarna med att uppmana var och en av oss, att kolla av lite inåt, i kroppen, vilken känsla vi hade i dag. Utan att värdera det. Bara känna av, kolla av, ”jaha, det är så i dag – bra, då vet jag”.
Det var en revolutionerande tanke för mig: Utan att värdera.
Vi lever i en värld där vi hela tiden ska jämföra oss med varandra eller oss själva. Utan att vi ens tänker på det. Vi jämför och värderar ständigt.
Men att bara kolla av. Utan att värdera. Det var fint.

”En sak bara, inför i morgon”, hade Elin och Elin sagt vid brasan i går kväll. ”På det här lägret vill vi ha en tyst morgon”.
Det innebar att även om vi tyckte att en person verkade jätteintressant, så fick vi under inga omständigheter anfalla den stackaren med frågor förrän hen hade fått sitt kaffe.
”Respektera var och ens morgonspace”.
Bra.

Vid frukosten fick vi dock prata med varandra.
”Är det någon som saknade sin iphone i morse?” frågade jag.
Alla skakade på huvudet. Nej, ingen.
”Däremot var det ju lite kaos på väckarklocksfronten”, skrattade Manne som hade kommit till yogaklassen en timme försenad och trodde att alla just hade börjat.
”Jag tyckte att det var ett nästan för soft yogapass – men då visade det sig att det var själva avslappningen på slutet”.
Vi skrattade gott. Ingen väckarklocka hade haft samma tid. Tidsanarki.
”Vi får helt enkelt gå runt och plinga i en klocka fem minuter före mat och viktiga yoga- eller träningspass”, konstaterade Elin.

Jag hann gå en promenad på vackra Svartsö innan det var dags att köra ett Tauff-träningspass. Jag hann också gå vilse på den korta tiden och kom inspringandes med andan i halsen till de andra som redan hade kört igång.
Det var kampövningar och parövningar, som jag till stor del kände igen från militärträningen. Och jag konstaterade återigen hur vansinnigt rolig den här sortens träning är – och hur bisarrt otränad jag har blivit på det här #50-lopp-året. Nu fick jag en spark i baken att återuppta min militärträning. Bra.

Jag gick en ny långpromenad på ön. Solen sken och det var så gudomligt vackert. På vägen mötte jag härliga tanter som tokkörde sina flakmoppar över stock och sten. Och jag tänkte att när jag blir gammal ska jag bli en sådan flakmoppetant.
Där och då infann sig min största saknad efter mobiltelefonen. Jag längtade innerligt efter att få ta bilder på allt det vackra. Spindelnätet med daggdroppar som glittrade i solen. Flakmoppsdamerna. De gamla ståtliga trädtopparna som sträckte sig mot den klarblå himlen. Hundratals trollsländor som helt orädda slog sig ner framför mina fötter, på vägen, på stenar, på gärsgården, på min axel, på min hand. De svullna orangeröda rönnbären, vattenglittret vid hamnen, båtarna, de guldfärgade vågorna, de seglande fåglarna, fälten, ängarna och havet. Och rådjuren!

Vid lägerelden senare på kvällen fick vi berätta om våra första husdjur. Det blev en kavalkad av vandrande pinnar, akvariefiskar, kaniner, hästar, hundar, sköldpaddor som och felköpta halvmeterlånga draködlor. Berättelserna var ömsom hysteriskt roliga, ömsom väldigt sorgliga.

Efter en underbar massage – bara den var värd att åka hit för – så packade jag min ryggsäck och gick någon kilometer för att joina de andra i den vedeldade bastun, vid badbryggan.
Jag hade varit lite fundersam kring just bastandet. Hur nära vill man komma, liksom? Och vilka regler gäller? Hur naket ska det vara? Men det var inga problem. När jag kom till bastun satt halva gänget och snackade på bryggan och Katarina kom rosenkindad och glad ut från den kraftigt ångande bastun. I bikini. Bra, då visste jag klädkoden också.

Jag hoppade i vattnet, det var förvånansvärt varmt för att vara i slutet av september. Solen målade en makalös guldgata framför mig och jag simmade rakt in i den och ville nästan aldrig gå upp. Vilken ljuvlig kväll. Jag sparade mina bilder i hjärtat.

Det fanns inga måsten. ”Du gör bara det du har lust till”.

Det fanns inga måsten. ”Du gör bara det du har lust till”.