Bild: Elliot Wahl

Delad glädje är dubbel träningsglädje

Publicerat: 2015-09-10   |  Hillevi Wahl

Varför är det då så viktigt att man får med sig sin partner ut i träningsspåret? Kan människan inte få ligga kvar i soffan och gosa – om den nu vill det?
Jo, visserligen. Men så här tänker jag:
För fem år sedan hittade jag träningsglädjen, genom ett prova-på-pass med Nordic Military Training. Det var början på ett helt nytt liv för mig. Med utmaningar och glädje, naturupplevelser, nya kompisar, äventyr och fantastiska upplevelser.
Och jag längtade så himla länge efter att Gunnar skulle vilja dela dessa upplevelser med mig. Att han skulle vilja hänga med upp i fjällen eller ut i skogen och upptäcka allt det som jag hade upptäckt. Om hur mycket vackert det finns, om hur stark man många gånger är, utan att ens veta om det, och vilka själslig resa det är att få endorfinkickar ute i naturen.

Men det såg rätt kört ut. Och det var nästan som en sorg. Det var tydligen inte alls hans grej. Hur mycket jag än pushade och peppade så gick jag bet. Jag fick acceptera hans livsval. Mitt hopp stod i stället till barnen, resten av familjen.

Tack vare min satsning på att springa #50 lopp för att fira att jag fyllde 50 i år, så hände det dock något i Gunnar. Han fick hänga med på en del resor genom Sverige och han såg det som jag hade sett så länge: Att det där ser ju faktiskt väldigt roligt och tokigt ut.

Sedan hittade han en app. Jag vet inte vad det är med internetnördar, men hittar de en bra app så kan man få dem till nästan vad som helst. Inte blev det sämre när han provade ut springskor och fick höra att det var Steve Jobs favoritskomärken!

Gunnar tog sin app och sina springskor och började med några hundra meter i taget. Lite för sig själv i skogen. Och tyckte att det var förvånansvärt lätt ändå. När han kom upp i tre-fyra kilometer frågade jag om jag fick följa med. Det fick jag. Och så imponerad jag blev! Vilken fantastisk springteknik han hade, alldeles i sig själv. Han var redan en mycket bättre löpare teknikmässigt än jag någonsin har haft.

När jag skulle springa Sankt Olofsloppet på Österlen i Skåne, så stod han i publiken och såg helt häpet lycklig ut över hur familjärt märkligt hela happeningen var med knastrande högtalare och hinderbana för barnen.
”Ska du inte också anmäla dig? Du har ju springskorna på dig.” sa jag lite lurigt.
En minut senare hade han köpt sig en startplats. Han sprang i skjorta och keps. Det gick bra det också. Och jag är så himla glad, för nu kan jag dela mina lopp och upplevelser med Gunnar.