Bild:

Första loppet av 50 - Sveriges tuffaste fjällmara

Publicerat: 2014-12-31   |  Hillevi Wahl
Kategori: Hälsa

Nu är det snart två dygn sedan jag gick i mål och jag är fortfarande hög som ett hus på endorfiner och adrenalin. BAMM 2014, Björkliden Arctic Mountain Marathon levererade med besked.
Det var tredje året i rad som jag sprang – och andra gången som vi lyckades ta alla kontroller i ett av Sveriges tuffaste fjällmaraton.

Starten gick från nedre botten av slalombacken i Björkliden klockan 08.00 i fredags morse. Första kontrollen satt på toppen av berget Nuolja på 1159 meters höjd. Så det var bara att börja tugga höjdmeter och göra rätt vägval. Rätt snabbt insåg vi att det fanns åtminstone tio olika teorier om vad rätt vägval var. Men min parhäst Hanna och jag bestämde oss för att följa en led längs Käppasvagge och sedan rycka uppåt. I höjd med platsen för nattlägret började plötsligt en massa elitlöpare komma nedspringande för berget – och då insåg vi att går det lätt att springa ner, då är det förmodligen farbar väg uppåt också. Vi tog höjdmeter för höjdmeter i regn och blåst och tackade gudarna för vår höjdmätare som till slut talade om för oss att vi var på exakt 1159 meters höjd – och jajamän, där var kontrollen!

För er som inte orienterar kan jag berätta att varje gång man hittar en kontroll, så känns det som högsta vinsten. Belöningssystemet dansar jenka. Och just denna första kontroll var viktig rent psykologiskt för mig och Hanna som aldrig orienterat tillsammans i denna påfrestande miljö. Nu visste vi att vi funkade. Att vi tänkte rätt. Följaktligen kan vi ha varit det gladaste laget som nådde den första toppen. 

Andra, tredje och fjärde kontrollen var rakt nerför en brant i dalen och ganska lätta att hitta längs med en sommarled. Det var bara att nöta på och hålla koll på terrängen och var man satte fötterna. Märkligt många vi mötte hade redan här stukat fötter eller stämplat i fel kontroll.

 

Första dagens sista kontroll tog vi nog på det smartaste sättet som är mänskligt möjligt. Vi gick tillbaka på leden för att komma förbi de branta stupen, vi ville undvika den jobbiga skogen full av sly och snubbelslingrande växter. Vi hade sett ett grönt parti som verkade bra, tog ut kompassriktning och började jobba oss uppför – och bingo! Vi hittade en gammal stig! En farbar stig rakt upp över berget. Det var närmast magiskt. Jag tror att vi var det enda laget som hittade den. Men vi gick rakt på och upp över bergen, mellan Tjatjenjåskatjåkka och Slåttatjakka. Och när vi kom upp över kröken så öppnade sig regnet och molnen och solen kom fram och sken på våra frusna ansikten och två regnbågar tronade upp sig över hela himlen.
I ena änden av regnbågarna låg nattlägret.
Magiskt. Magiskt. Magiskt!

Självklart låg kontrollen på andra sidan forsen – så det var bara att vada sig över och hålla varandra i handen så vi inte for nerströks.

Nattlägret låg vid en jokk, oerhört naturskönt. Men kallt. Solen försvann fort bakom bergen och därmed värmen. När vi hade stämplat in efter närmare åtta timmars slit och fått den gudomligt goda BAMM-kanelbullen så var det bara att hitta lite ny energi och försöka få upp tältet på en någorlunda liggbar plats med inte alltför många stenar. Så fort tältet stod stabilt gällde det att byta om till torra kläder och få igång stormköket och brassa på vatten så vi fick i oss käk.

Men vi frös. Vi frös och vi frös och vi frös. Trots tre-fyra lager kläder och att vi kröp ner i sovsäcken.
”Herregud, hur ska vi klara natten?” tänkte jag när jag hackade tänder i sovsäcken.
Då träffade jag fantastiska NMT-coachen Callis utanför tältet som gav mig bästa tipset:
”Spring upp och ner för några backar och gör en massa armhävningar, då får du upp värmen. Kryp sedan ner i sovsäcken på en gång, och skala av dig så många lager med kläder du kan – för sovsäckens enda värmekälla är din egen kroppsvärme.”
Tack Callis. Du räddade min natt. 

Dag två gick starten för 3-milagänget klockan 09.00. Då hade vi packat ihop tält och sovsäckar och satt på oss alla kläder vi hade, för nu skulle vi upp över bergen igen. Det var fortfarande kallt. Och det regnade. Snart skulle dimman göra det omöjligt att se många meter.
Första kontrollen låg ett par timmar bort, över och längs med en fors i Kåppastjåkka, vid ett vindskydd, relativt lätt att hitta längs med en led. Vi gick in och värmde oss ett par minuter inne vid brasan och åt en energibar för att få lite mer kraft. Sedan var det dags för det riktiga orienteringsprovet: att orientera efter kompassriktning i dimman. Vi skulle upp på en bergstopp, 1304 meter över havet, och det enda vi hade att navigera med nu var just kompass och höjdmätare. Det var som att gå omkring i ett vitt moln. Vi sa inte så mycket.
Det var bara uppför och uppför och uppför och rabblande av höjd, tio meter i taget.
En av de finaste komplimanger jag någonsin fått, den fick jag uppe bland bergen, efter några mil, när Hanna plötsligt sa:
”Hillevi, det är skönt att vara tyst med dig.”
Kärlek.
Långsamt långsamt kom vi upp och såg den lilla sjön med kontrollen. Yes! High five!

Nästa kontroll låg på en bergstopp mitt emot – Kåppastjårrå 1304 meter över havet. Hade man fått gå tvärs över på en bro hade det varit lätt, men nu skulle vi ner i dalen igen, i ett kargt stenigt, livsfarligt landskap där varje steg var viktigt för att man inte skulle stuka foten, bryta armen eller falla fritt eller ramla rakt på en knivvass sten och slå upp ett stort jack i pannan. (Jo, allt det där hände de deltagande lagen. I år också. Det är ingen slump att vi måste bära med oss rejält med första förband).
Att göra rätt vägval är inte bara tidsbesparande, det är också livsviktigt i den här miljön. Hanna och jag tog alltid den säkraste vägen, så lugnt det bara gick. När vi började snubbla tog vi en vattenpaus. Ända fanns det ögonblick när vi höll på att tappa fotfästet och nästan började gråta för det var så fasansfullt brant och långt ner till marken. Man är inte kaxig i sådana lägen.
Roligare var det då att få åka nerför glaciärer på rumpan!
Tjohoo!

Trots att kompassen vid det här laget hade fått en bubbla i sig och snurrade som en karusell lyckades vi komma rätt på tredje kontrollen på berget. Även om den var lite lurig – för det var en lång platå, och rätt svårt att hitta den lilla toppen i dimman.
Ny kompassriktning och ny kurs rakt ut i dimman, nerför stup och schiffer, som bara gled under fötterna och draktänder som stod upp som farliga knivar överallt. Nu började vi för första gången tvivla. Hade vi inte kommit lite för långt till vänster? Kunde vi verkligen lita på våra karusellkompasser?
Vi stannade till och konfererade, försökte utröna något navigeringsbart i dimman framför oss. Och då. Plötsligt! Så lättade dimman något och framför oss låg något som såg ut som vatten. Och vattnet blev bara större och större.
”Men! Vad är det där för sjö?!”
Vi tittade på vattnet och kartan.
Sjön blev större för varje sekund.
”Det var en jävla stor sjö!”
Ha.
Det var Torneträsk.
Och samtidigt som vi konstaterade det och tittade på kartan så såg vi berget framför oss, med en sjö på – exakt precis där vår kontroll satt! Det var magiskt! Vi fick rysningar. Detta var vackert. Det var kärlek.
Nu var det bara att ta sig ner i dalen, hitta en smart väg över forsen och ta sig upp på det modesta 893-metersberget.
Katjing!
Där fanns den kontrollen.

Resten skulle vara en walk-in-the-park. Trodde vi. Vi glömde att ingenting är en parkpromenad när det gäller BAMM. De två sista kontrollerna var nära Björkliden. Det såg så enkelt ut på kartan. Kontroll 5 strax ovanför den vänstra slalombacken. Sommarleden skulle leda oss rakt dit, lite längre än i kompassriktning, ett par timmar, men ändå säkert och fint.
Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt. Vi missade en avtagsstig och fick gå ända förbi mållinjen (!) nere i dalen och uppför och förbi hela hoppbacken berget igen, sådär 200 höjdmeter rakt upp på fruktansvärt trötta ben och minst lika trötta pannben. När vi äntligen såg ett hus, där vi trodde att kontrollen skulle vara, så hittade vi inte själva kontrollstationen, vi gick runt huset på var sin sida och började misströsta. Rejält.
”Är det inte här så ger jag upp!”
Så tänkte vi nästan båda två, på var sin sida om huset.
Men så.
”Där!”
Där satt den, den lilla gudingen. Vit-och-orange och bara vackrast i hela världen. Hannas röst bröts av på mitten och jag tjöt som ett djur av lycka, rakt ut.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiih!”
Resten var bara nedförsbacke och jubel och glädjetårar. Vi hade varit ute i sammanlagt 15 timmar och 54 minuter och var så jädrans slut och lyckliga. Nu, två dagar senare är vi bara lyckliga och stolta. Vi gjorde det!