Bild: Hillevi Wahl

Funkar träningsresor verkligen för alla?

Publicerat: 2015-04-12   |  Hillevi Wahl

Första frågan om träningsresor kommer från Annika Bouvin, som undrade om alla deltagare är lika vältränade på träningsresor. Det ser ju ut så på bilderna. Mycket muskler och styrka och rätt smala, unga människor. Men vi andra då? Kan otränade nybörjare hänga med och känna sig peppade snarare än otillräckliga? Eller för gammal?
Jag var också skeptisk, det ska ärligt medges. Visserligen springer jag en del och tränar militärträning, så jag var rätt säker på att överleva veckan.
Men min man är i princip totalt otränad. Han cyklar till jobbet ibland när han känner för det. Det vill säga, när det inte blåser eller regnar eller råkar vara motvind åt något håll.
Mina två söner Elliot, 11, och Movitz, 9, är skeptiska till alla former av lagsport. De tycker det är för brutalt och närmast oförskämt att någon tar bollen ifrån dem när de äntligen lyckats fånga den. Och tycker de inte att något är roligt så är de inte med över huvud taget. Så jobbar de.
Lykke, 6, den yngsta förmågan, är nog den som är mest rörelseglad. Hon spelar fotboll och cyklar och simmar och har svårt att sitta still. Men kan helt pladask sådär bara tappa orken och lägga sig ner på magen och inte gå en meter till.

Så frågan var: Skulle det här verkligen funka för dem också?
Och svaret är Jaaa! Jajamensan. Yes box!
Ni anar inte hur imponerad jag är av Springtimes ledare. För de peppar och lyfter varenda deltagare till himlen. Den svåraste ungen och den klumpigaste människan får så mycket beröm och glada tillrop att jag blev helt tårögd.
Inställningen är så oerhört viktig. Här var hela attityden att alla ska med och att alla kan! På sin egen nivå, naturligtvis. Det är alltid där man jobbar.
De löpstarka utmanas på sin nivå, det finns alltid olika sträckor och nivåer att springa på. Jättefort eller jättelångsamt. Eller något mitt emellan. Nybörjarna fick lära sig teknik och springa på den nivån som passade dem. Likadant med stavgång, olika tempon och sträckor beroende på vad man valde själv.
Danspassen (afro, Sh’bam, good vibes, dansmix) funkade för alla, liksom yogan och coreträningen och återhämtningspassen. Och så mycket glädje det var i att få dansa på plankan på stranden! Gammal som ung, tjocka och smala, proffs och vimsiga nybörjare, det var bara glädje och sol och varma vindar och underbar musik.
”Här kan man se ut hur som helst! Här kan man dansa hur tokigt som helst. Här allt okej!” tjoade ledarna. Och någonting tror jag släppte där, för oss alla.
Veckan som jag och min spretiga familj var på plats i Monte Gordo var temat Familjekul, det fanns således extra många pass för barn och familj. Bollaktiviteter, familje-x-fit, karateskola, pricka-tiden-loppet, mästarnas mästare, familjecirkelträning, familjeyoga osv. På alla dessa pass deltog barn från 1 år och upp till 17. Plus föräldrar. Och mormödrar, farmödrar och morfäder och farfäder. Alla hade lika roligt! Alla tränade på sin nivå och alla kände att de fick så mycket pepp, respekt och kärlek. Det var helt underbart att se.