Bild: Hillevi Wahl

Han kallade mitt barn för fetto!

Publicerat: 2015-07-21   |  Hillevi Wahl

Det kom ett brev. Från en ledsen mamma, apropå det här med barn och övervikt:

FRÅGA: ”Hej Hillevi. I går när vi var på ett nöjesfält och stod i kö kom en annan pappa fram till min dotter och sa: ”Flytta på dig ditt jävla fetto!”.
Mitt hjärta började bulta supersnabbt. Det var så overkligt men jag tänkte ändå att det var min plikt att konfrontera den här pappan och förklara att sådana uttalanden kan sätta djupa spår.
”Det är bra för henne att få höra sanningen”, sa mannen.

Min dotter är lite mullig, inte särskilt tjock. Dessutom var detta en pappa med en dotter i samma ålder. Vilket gör det ännu värre, han borde ju vara en bra förebild.
Efteråt kunde vi så klart inte bli glada. Jag undrar om folk ofta blir så bedömda och behandlade efter sitt utseende. Jag förstår att mannen var en idiot. Men mitt barn fick ändå höra detta. Det är så kränkande och chockerande. Har du någon erfarenhet tips vad man kan göra i sådana här situationer? Kan man anmäla? Bantningstips? Jag vill inte att hon ska bli smal av estetiska skäl, mest för att skydda henne från att det ska hända igen.
Sign. Ledsen mamma


SVAR: Så himla dumt. Jag hade blivit jättearg. Du skriver att din dotter är mullig, men egentligen är det oväsentligt, för ingen har rätt att säga så till någon. Tyvärr hjälper det sällan att tjafsa med dessa ignoranta vuxna. Jag vet, för jag har sagt till så många gånger när de är hemska mot sina egna barn. 

Jag försöker i stället jobba upplyftande med mina barn. Jag bekräftar dem och deras förmågor på alla sätt. Det stärker själen och jaget. Och så erbjuder jag rörelseäventyr, för att stärka kroppen och själen. Som i går när jag gick Roslagsleden i tre timmar med Movitz. Egentid är jätteviktigt med barn i tweenieåldern. Vi pratade massor. Och jag försöker prata med alla mina barn om vilken häftig maskin kroppen är och hur den funkar. Hur den behöver rörelse och sömn och bra mat för att funka. Och vätska. Men inte för mycket och inte för lite. Utan lagom.

Jag säger ofta till Movitz, 9, att han och jag är så lika. Att han är så lik sin morfar. Och att jag känner igen mig i hans hunger till exempel. Det skapar förtroende. Det är viktigt att inte peka ut någon i flocken som annorlunda.

Jag försöker också att bara ha en sockerdag i veckan. Det är lite svårt nu på sommaren, jag vet. Men socker är en sådan lurig överviktsbov. Som förälder blir man lite blind. Vi ser inte alltid hur ofta man tröstar, kompenserar och mutar med socker. Trösta och muta och fira med annat! Det är schysstare. Och lika roligt och fint.

Humor! Är också viktigt. Bli inte ett offer! Och gör inte ditt barn till ett offer heller! Visa hur man själv tar kontroll över sitt liv. Det är mycket viktigare.

Allt kan man inte förändra, framför allt inte andra människor. Lär dina barn att påverka det som vi kan påverka, det som ger bäst resultat. I de miljöer där vi har vardagsmakt. I skolan kan vi påverka. På fritids kan vi påverka. Hemma kan vi påverka. Men i övrigt är det oftast bättre att bara bonda i att "okej, detta är en idiot - tyvärr kan vi inte göra mycket för att ändra på det."

Men en sak kan vi alltid göra, och det har jag lärt mig av min kloka dotter Lykke, 7: ”Man kan säga STOPP! Gör inte sådär! Det är inte schysst!”

Tack Lykke för att du ibland är så mycket klokare än jag.