Bild: Hillevi Wahl

”Hillevi, ibland blir jag provocerad av dina bilder”

Publicerat: 2016-03-23   |  Hillevi Wahl

Jag fick en sådan viktig fråga av en läsare. En fråga som jag dessutom får förvånansvärt ofta. Jag vet att många av er grubblar på just det här. Hur påverkar mina instagrambilder och facebookinlägg någon annan? Hur mycket träningsbilder blir för mycket? Här är frågan – och mitt svar.

Hej Hillevi.
Du är en sådan stor förebild för mig på många plan. Jag blir både inspirerad och motiverad av din underbara energi! Jag följer din karriär och livsglädje varje dag.
Jag har själv haft ätstörningar och levt destruktivt under hela tonåren och det var först i tjugoårsåldern som jag kände att jag fick kontroll på mitt liv.
Idag är jag 23 och äter och njuter och tränar och njuter ännu mer. Vad jag dock fortfarande kan tycka kan vara jobbigt är postandet på sociala medier om nya kostråd och träningstips och hur ofta var och varannan människa utför någon fysisk aktivitet. Ska jag vara ärlig har jag blivit provocerad (kanske ett starkt ordval) av dig när det varit frisk&svettispass morgon och eftermiddag, även om jag själv ofta får in dubbla pass på en dag.
Jag menar inte att det är fel att träna mycket om man har en sund inställning men i dagens samhälle där många har en osund inställning till både kost och träning är jag försiktig att framför allt posta träningspass och frukosttallriken på mina sociala medier. Min fråga till dig, som också varit i träsket, är helt enkelt: Hur tänker du när du postar hälsorelaterade bilder/uppdateringar på dina sociala medier?

Jag ställer frågan i en odryg ton och jag menar verkligen inget ont med min fråga. Att jag blir provocerad ligger hos mig och det är mitt val att välja vad jag vill se. Jag frågar bara av rent intresse då du som sagt är en förebild och jag känner igen mig i så mycket i dina böcker.
Jag tycker du är grym och önskar bara din åsikt och ditt svar.
Glada hälsningar/ ”M”

Svar: Hej fina du.
Jag förstår verkligen din fråga, och du ställer den så vänligt och insiktsfullt. Men en del av medberoendet handlar precis om just detta, att man alltid ska tänka på alla andra först, och sig själv sist. Det absolut mest raka svaret på din fråga är att jag postar bilder från min träning för att jag mår bra av det. Jag! Det är viktigt för mig. Personligen.

Det är för mig ett fullgott och helt rimligt skäl. Man får lov att göra saker för sin egen skull, för att man blir glad av det, mår bra av det och kan se tillbaka på en vecka eller månad som faktiskt bjöd på rätt underbara upplever, trots allt kaos och influensor.

Jag försökte låta bli ett tag, men då saknade jag det som sjutton. Jag mår bra av mina glada bilder. De ger mig kraft och mod på samma sätt som när jag ställer mig i en powerpose innan jag går in på en föreläsningsscen. Hjärnan tror på det som ögonen ser. Ser de en kvinna i spegeln som står bredbent med händerna i luften tänker hjärnan: I dag är jag stark och modig.
Ser jag en glad Hillevi på instagramflödet tänker jag samma sak. Jag var åtminstone tminstone glad och stark i går. Och förra veckan. Och kolla vad många medaljer jag har. Jag måste ha gjort något bra. Även om det är lite segt i just dag.
Och jag ser inget fel i det. Som du vet har jag ju världens mest operfekta kropp. Jag har svårt att det kan vara skadligt att se en sådan kropp vara glad på bild. Det  handlar för mig också om att det är viktigt, urviktigt, att det operfekta, femtioåriga också måste få ta plats när det gäller träning och bilder. Vi kan inte bara ha sjuttonåriga tjejer med två meter långa ögonfransar och stenhårda magmuskler.

Om du kollar antalet träningsbilder i mitt flöde sedan januari så tror jag att jag snittar på 2-3 i veckan. Det är inte osunt. Snarare tror jag fortfarande att vi borde röra på oss ännu mer. På riktigt. Varje dag. Men vi måste dra ner på kraven. Det räcker att köra ett danspass. Eller bara gå en långpromenad med hunden. Att sänka tröskeln och inte behöva prestera tror jag är vansinnigt viktigt. Därför säger jag till mig själv att det räcker med att gå till gymet och vara där en kvart, för att få ta en gladbild. Då får mitt belöningssystem sitt den dagen.

I mitt flöde är jag dessutom noga med att ha massor av annat. Matbilder har jag nästan aldrig. Däremot skriver jag minst lika mycket om bra böcker jag har läst, som om träning eller hälsa. Dessutom citerar kloka människor, länkar till viktiga nyhetsartiklar, puffar för många starka kvinnor. Jag försöker använda mitt utrymme i offentligheten till just det, lyfta bra människor. Kvinnor inte minst. För vi behöver varandra. Ingen kan vara sitt eget projekt.

Dessutom – och det ska vi väl inte hymla om – så ingår det i mitt jobb att lägga upp bilder på sociala medier. Sedan kan jag naturligtvis välja vilka träningsbilder eller vinklar jag vill lägga upp. Mina är ytterst mänskliga. Och fundersamma. Och operfekta. Ibland jättesmutsiga. Men glada. Precis så som jag är själv, oftast.
Varma hälsningar
/Hillevi