Bild: Hillevi Wahl

Hillevi testar: Afro-dans

Publicerat: 2015-04-22   |  Hillevi Wahl

Man måste våga utmana sig lite. Även med träningen – och även om jag har rätt fullt upp med mina femtio lopp så tror jag att det är otroligt viktigt att stärka upp hela kroppen på olika roliga sätt. Därför tänkte jag testa lite olika träningsformer nu i vår och sommar. Inte bara traillöpning och militärträning.
Eftersom jag är vig som ett kylskåp så tyckte jag att Afro-dans var en lagom svår utmaning att börja med! Något jag för övrigt har skrivit en krönika om i Metro, som du kan läsa här.

Majja var instruktör under träningslägret i Portugal. Och eftersom vi kunde vara ute på Plankan på stranden så slapp jag för det mesta att vara instängd i en lokal. Jag har ju så svårt för det. Vill vara ute i naturen.
Men första gången jag smög in på Majjas danspass var det faktiskt inomhus. Jag skulle bara titta på och ta lite kort och hade inte ens träningskläder på mig, än mindre gympaskor. Och damerna och tjejerna i lokalen, där fönstret var på vid gavel var så härliga att jag inte kunde sitta still utan var tvungen att hoppa in och dansa. En del hade vanlig klänning, det var inte så noga. Och nästan alla var barfota.
Det var något alldeles speciellt med Majja som jag aldrig riktigt kunde sätta fingret på. När hon inte körde ett pass var hon så himla jättevanlig och lågmäld. Men när hon satte på musiken och började röra sin kropp så slog det gnistror om henne. Och hon fångade in oss allihop med sina långa inbjudande armar och berättelser till musiken. Afro-dans handlar tydligen om det, att gestalta berättelser, och just här och nu fick vi dansa att vi packade resväskor och smällde igen locken och åkte flygplan till Portugal och smög omkring i mörka flygplansgångar och landade och kände oss fria och körde Bergspasset med backe upp och backe ner och vi dansade på fredagen och….
Då är det ganska lätt att lära sig koreografin, om det finns en mening med alltihop. Och det skulle vara stora rörelser. Först fjuttade vi lite när vi ”skulle ta på oss strumporna”. Men Majja manade på oss:
”Okej. Man kan fjutta lite så här, men då får man bara så här mycket kraft. Eller också kan man ge så här mycket! Och då får man så här mycket energi!”
Majja nickade för att understryka det hon sa medan hon satte på sig imaginära långstrumpor. Ja, vi förstod.
”Man får det man ger!”
Så vi gav lite mer, och yes, det var helt sant. Vilken energikick det blev. Direkt bara på lite större rörelser. Majja nickade uppmuntrande till oss alla.
”Ja, bra, lämna alla hämningar i Sverige. Nu är vi i Portugal, där ingen ser oss och vi kan bara dansa och njuta!”
När vi kom ut på Plankan på stranden och körde där så blev rörelserna större och större. Och koreografin lite bättre för varje dag. Det var stora leenden bland alla deltagarna och till och med 11-årige Elliot ville vara med och prova. För det såg ju så härligt roligt ut.
Det var roligt! På riktigt. Även för ett gammalt kylskåp som jag. Och musiken var så bra och medryckande. Långt efter den där resan så hade jag de afrikanska melodislingorna i huvudet. Och fortfarande händer det att hela familjen dansar att vi packar väskorna och åker ner till Portugal och går iväg på Bergspasset.
Så Afro-dans får verkligen tummen upp! Speciellt om man får köra utomhus.

Dans