Bild: Hillevi Wahl

Hur klena kan storstadsbor vara?

Publicerat: 2015-09-01   |  Hillevi Wahl

Jag minns när jag kom hem från mitt äventyr med BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon, en tvådagars fjällorienteringstävling som räknas som en av de tuffaste och mest utmanande i Sverige.

Det var precis en sådan där fantastiskt vacker, magisk, urjobbig, solig, glittrande, varm, kall, dimmig och fullkomligt häpnadsväckande upplevelse som jag hade hoppats. Men allra mest förbluffad blev jag nog ändå vid avslutningsbanketten när alla hade kommit i mål. IFK Kirunas talesman klev upp på scen och höll upp en genomskinlig plastpåse och talade allvarligt till de sexhundra tävlande:
”Vi brukar ju tala om hur viktigt det är att vi är rädda om naturen och inte skräpar ner. Här har jag nu en påse med fyra m&m:s, en chokladbit, en tältpinne och ett gummiband…” Han gjorde en konstpaus.
”…och det var allt vi hittade efter 600 personer i nattlägret när vi packade ihop. Det vill jag ge er alla en eloge för! Tack för det!”

Jämför detta med en söndagsmorgon efter en lördagskväll i Rålambshovsparken i Stockholm. Där varenda gräsmatta ser ut som ett slagfält eller en sopstation. Engångsgrillarna och pastasalladsbyttorna ligger i drivor och det är ölburkar, kapsyler och sönderslaget glas överallt. Plus trasiga solstolar, parasoller och en gammal toalett. Det är fullkomligt bedrövligt. Och närmast obegripligt.
I fjällen sprang vi tre, fem eller sju mil med packning. Om vi inte sprang fel – då kunde det hända att vi fick springa tio mil. Alla hade därför minimerat sin packning näst intill perfektion. En del sågade till och med av tandborstskaftet för slippa några gram. Men skräpet bar man med sig, det var inte snack om något annat. Det man tog med sig ut tog man också med sig hem, i mil efter mil.
Visst är det då märkligt att folk i storstan inte orkar bära en engångsgrill ens fem meter till närmaste soptunna? Eller, om de faktiskt har kraft nog att släpa sig fram dessa metrar och möts av en full papperskorg, ja, då släpper de ner skräpet på marken med en uppgiven suck och hävdar att ”jag har i alla fall försökt”.

Hur klena kan rimligtvis storstadsmänniskor vara? Jag bara undrar. Handlar det om en generationsfråga? Nej, på fjället sprang fjuniga ungdomar bredvid fårade 70-åringar. Alla orkade bära skräp. Är det en polisfråga? Ska polisen bötfälla dem som skräpar ner i stan? Nej, det borde vi klara genom vanligt kulturellt grupptryck. På fjället skulle man ha blivit utkastad genom Lapplandsporten om man hade slängt ett kolapapper. Det vet alla.
Jag tror att det är en kulturfråga. Storstadsbor har förlorat kontakten med naturen. Och därmed respekten. Kanske vore en obligatorisk vecka i fjällen – för alla – en bra grej, där norrbottningar kunde uppfostra storstadsbor i skräpkultur. Då skulle kanske även ren-näringen få en helt ny innebörd.