Bild: Hillevi Wahl

Nu vågar Lisa leva på riktigt

Publicerat: 2015-10-21   |  Hillevi Wahl

Lisa Beskow fick diabetes typ 1 när hon var nitton år. Detta är den svåraste typen av diabetes att hantera.
”Jag hittade mina gamla dagböcker där jag skrev om det. Om att vara nitton och bukspottskörteln bara lade av. Jag kände mig så dum och smutsig. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. För det var ju verkligen inte mitt fel!”

Precis innan hon åkte på resan fick hon en insulinpump, något hon fasat för att ha tidigare.
”Jag ville ju inte att det skulle synas att jag har diabetes. Sprutorna syns inte. Men jag har inte kunnat träna som jag vill, så inför den här resan tänkte jag att det var dags, jag ville verkligen kunna vara med på allting. Här har jag kunnat bada och kasta mig i vågorna tillsammans med de underbara tjejerna i Vardagspulsgänget och helt struntat i att det hänger en sladd med pump på magen. Det har varit ljuvligt.”

Hur har det gått med pumpen och träningen?

”Det har gått bra. I början gick det lite upp och ner, då åt jag för lite kolhydrater. Men nu har jag lärt mig hur jag ska äta och hur jag ska ställa in pumpen. Och jag har verkligen blivit hjälpt av din och Kristins Kaspersens föreläsningar, när ni har pratat om att inte ha för höga mål. Jag har så lätt för att vilja för mycket på en gång, då är det lätt att jag springer in i en vägg.
Här har jag till och med klarat av att gå en mil i bergen utan att få lågt blodsocker.”

Vad har varit det bästa på resan?
”Morgonträningen har varit ljuvlig. Jag ska försöka fortsätta med det när jag kommer hem. Att bara börja dagen med att gå ut en halvtimme. Det behöver inte vara så avancerat. En halvtimme på morgonen är jättestort. Det kommer jag ha nytta av hela dagen i blodsockret.” 

Lisa Beskow vill gärna göra ett tillägg till intervjun, för att klargöra att hon inte skäms för sin diabetes i dag:
"Jag skäms inte över min diabetes, längre, jag är stolt att jag kan leva ett så bra liv, trots en kronisk sjukdom. När jag kom till beslutet att jag ville skaffa en insulinpump, var min oro för min egen skull. Pennorna kunde jag lägga åt sidan och inbilla mig att ”jo, men nu struntar jag i min diabetes en stund", och då kände jag mig frisk." 
"Men pumpen sitter där, dag som natt. Den påminner mig hela tiden. Oron handlade inte om att andra skulle se att jag hade diabetes. Oron inför att skaffa en pump handlade om att jag själv aldrig skulle kunna "ignorera" att jag har diabetes och glömma att min kropp inte riktigt vill fungera."
"Men vet ni vad?! Jag har aldrig mått bättre än sedan jag skaffade den, för nu vågar jag leva på riktigt!