Bild: Hillevi Wahl

Ibland måste man våga dra ner på tempot

Publicerat: 2016-04-28   |  Hillevi Wahl

Livet är så ofta som löpningen. När jag förstår löpningen förstår jag livet. Genom löpningen förstår jag mig själv. Exakt så sitter jag och filosoferar just nu.

Låter det kryptiskt? Jag ska förklara.

I förrgår tappade jag en plomb. Eller tandfyllning som det tydligen heter för moderna människor.

Tandfyllningen som gick i tusen bitar var bara klimax på en lång tids utmaningar.

Ni förstår, jag har lovat mig själv att våga mycket mer det här året, att våga ta mig ut ur komfortzonen. Att föreläsa för nya sorters människor, att springa längre, att inte fega så jädrigt. Så jag har bokat in utmaningar.

Inget fel i det. Men det jag har glömt är att boka in tid för återhämtning, att dra ner på tempot däremellan. För vågar man mycket, måste man få en chans att sejfa hem sedan, att få gå tillbaka till en trygg plats och klappa sig själv lite på axeln och vila i den där segern. Att hämta kraft ur den segern. Innan man tar tag i nästa utmaning.

Detta har jag alltså inte gjort.

För ni vet livet. Livet.

Livet är fullt av läxor och nationella prov och födelsedagar och svärmödrar och fotbollscuper på nya förvirrande platser och skilsmässor och död och sjukdomar och blodprovstagningar och fulla mailkorgar och…

Jag har helt enkelt gått ut för hårt. Om man ska snacka löparspråk. Jag höll ett för hårt tempo. Och vad händer då? Jo, man får kramp.

Går man ut för hårt i början på ett lopp får man kramp i benen - och om man går ut för hårt i själva livet får man kramp i huvudet och själen.

Som alltid är kroppen mycket klokare än vi själva.

Kras.

Jag skulle äta något segt, onödigt godis för att stressa av. (Ja, jag ser ju hur dumt allting låter när jag skriver ner det. Men just då kändes det som en briljant idé). Och då kände jag det. Kras.

Kras-kras-kras.

Det var tanden.

Fyllningen. Plomben.

Och jag bröt ihop.

”Det är inte rättvist!”, tjoade jag till Gunnar och barnen.

Och de höll med. Det var inte rättvist alls.

Lykke kom med ett gosedjur. Alla kom med kramar. Gunnar bokade tandläkare.

Och jag? Jag fick göra det man måste göra när man får kramp i ett lopp. Jag drog ner på tempot.

Och vet ni något märkligt?

Då fick jag plötsligt inspiration! Efter bara en och en halv dag. Så kom orden till mig, jag fick flyt igen. Lite som när man springer. Om man bara saktar ner lite, lite grand. Då får man det där flytet igen.

Ny kraft, nytt flyt. Nytt mod att våga gå till tandläkaren, fast jag har tandläkarskräck. Ny kraft att våga lita på mig själv. Ny kraft att styra upp livet lite smartare. Med tid för återhämtning. Livet är som löpningen. Visst är det märkligt.