Bild: Hillevi Wahl

Kanelbullarna - schysst eller oschysst?

Publicerat: 2015-07-17   |  Hillevi Wahl

Nu ska vi prata om kanelbullarna. Inte de som barnen frågar efter, utan dem som vi vuxna ger dem. För att – ja, varför?

Jag reser en del i mitt jobb som föreläsare och journalist. Många gånger har det hänt att jag på väg hem, precis vid sista Pressbyrån, har plockat upp fem väldoftande kanelbullar till hela familjen. För att döva mitt eget samvete. För att låta min egen hemkomst vara förenat med glädje och bullbaksmamma. För att muta maken som har fått jobba dubbelt och för att jag själv, ärligt talat, var supertrött och behövde lite uppåttjack.
Men vad är det jag ger dem, egentligen? Är det bra grejer? Är det något de faktiskt mår bra av? Speciellt om man är på väg att bli ett litet rultigt barn? Är det verkligen schysst att döva mitt eget dåliga samvete genom att ge barnen ett dåligt matbeteende?

Fett och socker i kombination är en lika stark drog som kokain. Det visar flera studier som citeras i en serie som gick i Svenska Dagbladet för ett tag sedan: ”Bullar på hjärnan”.

Alla som har sett barn i sockerchock vet hur starkt det påverkar oss. Ungarna kan snurra runt sin egen axel i en halvtimme. I kombination med fett, som i exempelvis choklad, är socker ännu starkare stimuli.

Studier gjorda på möss visar att de är beredda att gå över elektriskt golv för att komma över en bit choklad eller bulle. Suget var i nivå med lockelsen från alkohol, kokain eller heroin!
Lägg därtill en hel matindustri som jobbar dygnet runt för att trigga igång vårt fett-och-socker-sug. I vartenda gathörn och tunnelbanestation doftar det nybakta kanelbullar. Även om vi inte faller för frestelsen just den kvällen när vi är trötta och slitna – så sitter suget kvar i flera dagar och förr eller senare står vi där med vår bulle i handen.
Professor David Kessler är världsberömd för sin forskning kring skräpmat. På frågan om det här handlar om beroende, så svarar han så här:
”Man kan förstås kalla det för beroende. Men man kan också kalla det att vara människa.”

Jag är ingen anti-kanelbullsmänniska. Det är klart att ungarna ska få äta kanelbullar. Någon gång ibland. Men inte flera gånger i veckan – och inte för att vi vuxna försöker kompensera att vi inte har tid att leka och busa med dem.
Det är mänskligt att vara en trött förälder. Det är mänskligt att vilja muta sig fram när man inte har kunnat vara en supermamma eller superpappa – men muta med bättre grejer! Muta med ett Äventyr i stället!
Eftersom jag under Experimentet faktiskt inte har kunnat muta dem med sötsaker så har jag tvingats stanna upp och se mitt eget beteende. Mycket gör man ju utan att ens reflektera över. Som de där komma-hem-bullarna.
Nu fick jag hitta andra lösningar. Som att lova dem att springa tre varv i lekparken och jaga dem, sitta och mysa och titta på en film, (hela filmen utan att ta upp iphonen en enda gång!), spela brännboll eller kasta pil eller hoppa i studsmattan med dem.
Och vet ni vad, de gillade det! De älskade det!
De hoppar hellre med en vuxen i studsmattan än käkar kanelbullar.
Bara det är en rätt stor insikt.