Bild: Hillevi Wahl

Låt barn vara nära vatten hela dagarna

Publicerat: 2015-07-10   |  Hillevi Wahl

Jag minns hur jag en sommar förbluffat frågade en dagispappa hur de hade lyckats få sina barn så fantastiskt simkunniga.
”Oj, vad de dyker och simmar bra, vilken simskola har de gått i?”
Så typiskt Stockholmsföräldrar, att hela tiden ängslas över att man inte har valt rätt skolor och fritidsaktiviteter till sina barn. Men han ryckte bara på axlarna.
”Tja, vi gick ett halvår på någon sådan där simskola, men det var inte där de lärde sig simma och dyka – utan härute på landet. Jag tror mycket på att bara låta barnen vara i närheten av vatten så mycket som möjligt. Plaska, bada, fiska, hoppa, kasta sten, simma eller flyta eller vad de nu vill göra. Då lär de sig automatiskt hur man gör för att flyta och ta sig fram i vattnet. Det kommer naturligt om man bara är i den miljön.”
Han fick det att låta så enkelt och självklart och jag har många gånger på hans ord – inte minst nu när så många så tragiskt har drunknat i sommar.

När det gäller mina tre barn och simningen så har det varit intressant att se skillnaden på inlärning. Movitz har alltid kastat sig hämningslöst ut i allt vatten. Långt innan han kunde simma – och då sjönk han som en sten – men var lika glad ändå. Han har totalvägrat att lära sig simma i en simskola. Han kör sitt eget race och flyter som en fisk.
Elliot däremot, har valt att stå bredvid och betraktat andra. En halv termin satt han på läktaren och tittade på de andra ungarna på simskolan – och vågade inte vara med i vattnet. Sedan, i slutet av terminen, så hoppade han bara i och simmade.
”Men hur har du lärt dig det där?!”, undrade jag häpet.
”Med hjärnan!”, sa han och pekade på skallen.
Han hade helt enkelt registrerat varenda ben- och armtag tills han kände att han kunde och vågade – och sedan gjorde han precis så.
Däremot vägrade han länge att doppa huvudet. Något som förmodligen bottnade i en slags vattenskräck som är svår att förstå om man inte lider av det själv. Men Ida, en väldigt klok tjej, förklarade det för mig en gång:
”Det är som om att man tror att det är en annan värld därnere, under ytan. En okänd, mörk, grumlig, skrämmande värld, där man inte har någon kontroll över vad som finns, vad som kan dyka upp och hur det ser ut.”
Om man tänker så, så är det lätt att begripa att man inte vill doppa huvudet, eller hur?

Men när vi var på Mallorca första gången beställde Elliot plötsligt en cyklop. Självklart fick han det. Och plötsligt simmade killen runt i hela bassängen med huvudet under vattnet i en hel vecka! Gunnar och jag fick nästan nypa oss i armen.
Elliot förklarade det sedan med att vattnet såg så rent, vackert och inbjudande ut. Då vågade han.
Lykke har tagit det steg för steg. Älskat att bada med oss vuxna, plaskat vid strandbrynet på landet och kastat sig på mage i vattnet, sedan kört med armpuffar och hängt med på alla badäventyr.
När Elliot för första gången lyckades stå på händer i vattnet och hämtade prylar på poolens botten blev jag nästan rörd över hur duktig och vattentrygg han har blivit.

Numera gör vi allting i vattnet, har träningspass med armhävningar och magövningar, kastar boll, simmar och tar märken, dyker och hoppar och gör vattenexperiment med olika flytgrejer och jagar varandra och visar stolta upp nya konster och volter.

I snitt två badpass per dag blir det nu på sommaren. Två träningspass varje dag, bara i bassängen. Inte illa för en gammal soffpotatisfamilj! Behöver jag säga att vi somnar som stockar på kvällarna?