Bild: Hillevi Wahl

Living the dream med morgonjogg i Central Park

Publicerat: 2016-06-07   |  Hillevi Wahl

Wow! Så kändes det att vakna i New York. Med den vidunderliga utsikten från 21:a våningen. Det var inte svårt att dra i sig en kopp kaffe och sedan ta en snabb dusch innan det var dags för morgonjogg i Central Park.
Fatta. Morgonjogg i Central Park!
Och det var precis sådär magiskt underbart som jag hade drömt om. Vi samlades utanför entrén till Beacon Hotel och joggade i sakta prat-mak mot parken. På vägen mötte vi en gullig polis som jag bara måste ta en selfie med. Stan var sådär film-skön med folk som var ute med sina små hundar utanför de där vackra – säkert svindyra - New Yorkhusen som man hela tiden tror att det ska kliva ut en filmstjärna ifrån.
Tjejerna tjattrade och pratade medan de joggade. Det är en skön grupp människor som redan har anlänt. Väldigt härligt mänskliga och trevliga. Alla har sin egen historia till hur de hamnade på den här resan. Några reser med sin syster. Någon med en träningskompis de raggat upp på en annan träninsresa. Någon reser ensam. Men ingen är ensam nu. Alla tar så fint hand om varandra. På torsdag kommer en grupp till. Nya fina människor, alldeles säkert.

Så vi sprang och stannade och stretchade lite, väntade in gruppen, sprang lite till. Genom den lummiga, blommande, väldoftande parken. Runt den makalöst vackra Jackie Onassis Reservoir med skyskraporna som siluett. Vi var verkligen inte ensamma om att springa i Central Park. Jag kan bli lite full i skratt när jag ser alla världens springstilar samlas sådär på ett enda ställe. Kanske just därför blev jag väldigt häpen och glad över en kvinnas kommentar:
”Det ser så lätt ut när du springer! Du ser ut att bara flyta fram!”

Wow. Har jag verkligen kommit så långt? Det känns lätt att springa här. Man blir lätt på foten i New York.
Sex och en halv kilometer hade det blivit innan vi var på hotellet igen och stretchade rumporna (jo, lyft upp dem bara!) på Broadway.



Barnen och Gunnar promenerade runt i Central Park i sin egen takt medan jag skuttade omkring och tjoade att allt var så fantastiskt och makalöst och marwellous och fabolous.

Vi hann ta en kopp kaffe på Starbucks vid hotellet och ta en dusch innan det var dags för nästa äventyr: Sightseeing. Jag sa det redan i gårdagens blogginlägg, men vilken fullkomlig stjärna hon är, vår guide Eva Engman. Hon pratade non stop i fyra timmar, och vi satt bara och gapade allihop.
Hon blandade in anekdoter om hur hon flyttade till Harlem för sexton år sedan och var den enda vita kvinnan, men blev omsorgsfullt omhändertagen av både polis och knarklangare och grannar.
”You’re good people”, sa de om henne. Hon var en bra människa. Och det var allt som räknades där.
Numera bor det många vita i Harlem. Men det kan inte riktigt uppföra sig. En dam som bott där i sextio år skakade på huvudet.
”I tell them good morning, but they don’t answer back!”
Hon gav sig dock inte.
”I´m gonna keep telling them good morning until they get it.”



Kanske det mest gripande var när vi kom till 9/11 Memorial. Eva berättade om brandmän som egentligen varit på väg från jobbet men vänt om och tillbaka till sin egen död. Om brandmän som sprang genom kilometerlånga tunnlar och uppför 105 våningar upp med full utrustning. Och sedan dog.
Flera lopp har startats för just dessa brandmäns familjer. För att dra in pengar till deras barns utbildning, för att människor vill hjälpa. Loppen är samma sträckor som de sprang. Hundrafem våningar upp, eller genom tunnlar. Och längs hela vägen står brandmännens kollegor i givakt och hejar på.
Jag visste inte hur mina barn skulle reagera på 9/11. De är för unga för att ha något minne. Men nu blev allt så direkt. Barnen frågade mig om jag mindes var jag var när jag hade fått höra om det första planet. Vi fick berätta. Barnen var märkbart rörda. Och när vi såg alla namnen som var ingraverade vid vattenmonumentet så blev varje människa så verklig.
Min kompis Sally förklarar att det finns en speciell historia kring varför de tretusen namnen är ingraverade just där de finns i den svarta stenen:
”Namnen är placerade bredvid varandra utifrån att man var bästa kompisar, hade jobbat ihop länge eller brukade luncha ihop eller ta en fika. Alla namnen är ihoppusslade på så sätt. De har fått fram det genom att prata med familj och vänner. Ett sådant jobb! Och så bra tänkt!”
Här kan ni läsa mer om just det:
http://m.911memorial.org/mobile/about-the-names-arrangement

Efter ett behövligt glasstopp – det är 29 grader i skuggan – så gav vi oss sedan ut på egna äventyr i New York, genom Chinatown och Little Italy och shoppingdistrikten. Och det är alldeles sant, det som Eva säger:
”Man går aldrig fel i New York, man får bara en ny upplevelse.”



Vill du veta mer om Springtimes Tjejmilenresor till New York, så klicka här:
www.springtime.se