Bild: Hillevi Wahl

Löparläger – så hejdlöst roligt!

Publicerat: 2015-09-28   |  Hillevi Wahl

Sent i går kväll kom jag hem från Edsåsdalen där jag varit på löparläger med Team Nordic Trail. Och jag får nästan nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen varit där. Smack, pang, rakt ner i den närmast överjordiskt vackra Jämtländska fjällen och kutat upp och ner över bergen.
Jag tittar på bilderna och blir nästan tårögd, för det är ett så magiskt färgsprakande landskap. Och jag var där! I varenda bildruta dyker mitt stora, breda leende upp. Tjohoo!

Varför åker inte alla människor på löparläger? Det är den första tanken som infinner sig när jag tittar på fotografierna. Varför gör inte alla det här?
Det är inte bara miljön som är som en saga – det är också människorna. De som är där. De som har valt att bo där i det delvis utmanande men också så otroligt belönande landskapet. Och de som kommer dit – det är en alldeles speciell sorts människor. Jag märker att jag söker mig mer och mer till just den sortens människor. De där som springer i fjällen. De som åker runt halva Sverige för att serva andra som vill springa ett lopp. De som sätter upp tält och fixar och ordnar, som trotsar väder och vind, de som puttar igång bilar som fastnat i snö eller lera. De människorna. De är guld. Och ni fattar, va, att det här handlar inte om Gnällspikarna.
Gnällspikarna kommer aldrig upp på ett berg. De står kvar nere i jämmerdalen och ojar sig.
Men Problemlösarna, de kommer upp! De gör saker. Självklart kommer det hinder och problem även i deras väg – men de gnäller inte. ”Det fixar vi!”, säger de.
Säger jag. För den där inställningen smittar. Och jag har blivit en av dem. Det löser vi! Det fixar vi! Tillsammans.
Just det där tillsammandet är själva kärnpunkten när man springer på fjället med en löpargrupp. Varje individ ger av sig själv, peppar och hejar, berättar om fjällens natur och bjussar på sin life story, hur blyg man än är. Det kryper fram när man varvar ner efter en tuff dag. Hur kom du hit? Hur blev du en löpare?
”Jo, jag satt hemma framför datorn och vägde 125 kilo…”
Som jag älskar att höra andra berätta om hur de hittade löpningen.
På löparlägret i Edsåsdalen kunde barn, familjer och nybörjare vara med. Alla körde helt på sin egen nivå. De flesta kom ensamma. Flera hade varit oroliga innan lägret att det skulle vara för tufft, att de skulle vara en av de sämsta.
Men det är man ju aldrig. Vi är alla så mycket starkare än vi tror. Och ja, det går alldeles utmärkt att gå i uppförsbackarna. Så, hallå, vad väntar ni på?
Jag tror det finns rätt många Problemlösare där ute som vill upp på fjället med en grupp sköna människor. Våga! Det är magiskt. Och känslan sitter kvar länge.