Bild: Hillevi Wahl

Många lopp avdramatiserar

Publicerat: 2015-06-18   |  Hillevi Wahl

Men varför springer man 50 lopp? En del har tyckt att jag är galen. Det må hända att jag är, men det är ett intressant projekt på många sätt. Jag har börjat se en hel del fördelar med att springa så här mycket och ofta.
Nu när jag har kommit över 40-strecket så ser jag tydliga mönster på hur min kropp och psyke fungerar. Jag kan se hur fort eller lätt jag springer mitt på dagen, kontra på kvällen. Jag kan se vilken lufttemperatur som är idealisk och jag kan se när jag får mina svackor och toppar. Det kan vara hormonellt betingat, vilken tid på månaden det är, eller hur stressad jag är rent allmänt. Vissa upptäckter förvånar mig. Jag trodde till exempel att jag skulle vara som mest sliten efter fyra lopp på en vecka – men då slog jag personligt rekord gång på gång, medan de där måndagarna när man skulle köra igång veckan har varit rätt svårstartade.
Snackar man med andra löpare så ser man rätt snart att väldigt många satsar allt krut på ett lopp. Eller en tävling. Årets tävling. Om det sedan är ett marathon, ett halvmarathon eller Tjejruset eller ett triathlon är rätt oväsentligt – det jag ser är att det blir så himla uppstressat kring just detta lopp. Hela livet får anpassa sig efter detta lopp. Träning, avslappning, familjeliv. Humörsvängningarna blir allt större ju närmare Loppet man kommer.
För tänk om man inte når upp till årets målsättningar!
Då har ju allting varit förgäves!
Eller?
Det är just här som mina #50-lopp har gett mig ett annat perspektiv. Varje lopp i sig är inte sådär livsavgörande. Jag har mina sämre dagar och jag har mina bättre dagar. Ofta förvånar jag mig själv genom att prestera fantastiska tider och skönt flow när jag som minst anar det.
Jag presterar över huvud taget sällan på topp vid något lopp. Jag tar det lugnt. För ”jag ska ju hålla i tre lopp till nästa vecka”. Det är en rätt sund inställning, börjar jag förstå. För jag har inte ont någonstans. Jag är inte utsliten. Trots att jag till och med sprang Vårruset med den där jobbiga förkylningen i flera veckor så var det bara de två sista dagarna som jag kände mig trött. Och då hade jag sprungit 15 lopp på en månad!
Att springa så här många lopp avdramatiserar tävlingarna:
”Jag ska bara ut och springa lite, fast med nummerlapp”.
Stressen blir mindre. Bra dagar kan man trycka på. Sämre dagar, rent löpmässigt, kan man ta det lugnt och njuta mer av allt runtomkring. Och varje gång är jag en vinnare. Så känns det. Jag är där och jag kan springa. Det räcker väldigt långt.