Bild: Hillevi Wahl

Min motivation: Checklistor och goodiebags

Publicerat: 2016-04-07   |  Hillevi Wahl
Kategori: Hälsa

Vad är din motivation, Hillevi? Den frågan får jag ofta i intervjuer. Ibland tänker jag att det är som om de undrar vad som är meningen med livet. Så stor är den frågan. Journalisterna är såklart nyfikna på hur jag kommer iväg och fixar att springa alla dessa lopp. Hur orkar jag, vad driver mig?

Och för mitt inre hör jag alltid min barndomskompis Sally svara på klingande skånska:

”Jag gillar ju egentligen inte att springa, jag är bara ute efter goodiebagen!” Och lite så är det med allt jag tar mig an: Det är så himla gött att komma i mål! Att ha klarat av något som kanske inte var helt självklart. Att faktiskt få spänna pannbenet lite och vara tjurig och ta sig över ett berg, eller kämpa i svår motvind, genom blåst och storm och djupa träsk och aldrig ge upp.

Jag är en människa som aldrig ger upp. Springer man femtio lopp är inte alla i medvind, om man säger så. Det kommer stunder när det är uppförsbackar och svinigt jobbigt. Någon gång på vägen, ofta minst en gång under varje lopp undrar man varför man håller på med de här galenskaperna. Men i mål ska man, på något jädrans vis. Även denna dagen.

Det kanske inte går fort. Och det är inte alltid vackert när jag springer. Men jag ger tamejsjutton aldrig upp. När jag tittar på mina 50 medaljer hemma så är det ungefär det de talar om för mig. Har jag sagt att jag ska göra en sak, då gör jag det. På något sätt.

Mina checklistor är en annan grej som funkar. Mitt lite kraschade belöningssystem går igång på att jag får checka av grejer på listor, kryssa i rutor.  Jag blir lite lycklig av det.

I dag använder jag mig av den sköna känslan, den hjärnkicken. I min träningsdagbok gör jag rutor som jag får kryssa i om jag har tränat ett pass. Vad som helst, men minst en halvtimme. 

Hittills i år har jag kryssat i 73 rutor! Det är inte illa på tretton veckor. Det blir ett snitt på drygt fem pass i veckan. Och i kväll tänker jag kryssa i en ruta till. Bara för att det är så skönt. För att jag mår bra. För att det ger mig en stund för mig själv. En timme att få samla tankarna. Men kanske framför allt: För att jag får checka av ännu en ruta i dagboken.