Bild: Hillevi Wahl

Morgonyoga och värsta tjurruset på Times Square

Publicerat: 2016-06-11   |  Hillevi Wahl

Efter fyra dagar med drygt 25 000 steg varje dag så var det skönt med en lugnare morgon med jogg och yoga i Central Park. Ja, somliga i Tjejmilengänget tävlar i antalet steg per dag. Värstingarna kommer upp i 35 000 steg, men då går de på stället när de fikar också. Så hardcore är inte vi. 

Morgonyoga i Central Park gav en fin stund för eftertanke. Att känna tacksamhet över nuet och våra fantastiska kroppar. Vi lyfte våra ansikten mot solen och blundade och visualiserade loppet på lördag. 

Solen speglade sig i skyskraporna, newyorkarna gick med sina kaffemuggar och rastade hundarna. Vi var precis här och nu, krigare mitt i en myllrande stad. Jag kom på mig själv med att känna mig märkligt ”hemma”.

När jag kom hem till hotellet väckte jag familjen och njöt av utsikten från 21:a våningen. Nu har jag fått veta att vårt vackra hus mittemot, Ansonia, förr hade en hel bondgård på taket! Med höns och kor. Bondgården som fanns där i början på 1900-talet försörjde hela huset med dagsfärska ägg och mymjölkad mjölk och annat från farmen. Wow!

Nu var det äntligen dags för familjen Wahl att ta gratisfärjan till Staten Island och cruisa förbi Frihetsgudinnan. Det var bara att ta tunnelbanan ner till South Ferry-stationen, sa de. Det var inte så bara, skulle det visa sig.
För när tåget rullade in på stationen tjoade de i högtalaren att det bara var de fem första vagnarna som skulle öppnas vid South Ferry. Och vi stod i helt fel ände av tåget. Shit, pommes frites!
”Sweetie, you’ll have to run to work your way up the train”, sa en rar dam uppfordrande.
Vi måste med andra ord kuta ut på varje station längs vägen och göra tjurrusningar till nästa vagn. Med hela familjen. I en tunnelbana där de inte väntar på någon. Speciellt inte svenska turister. Det var bara att sprinta för allt vad tygen höll.
”Är ni redo?” ropade jag och tog Lykke hårt i handen. Jajamensan. Hela klungan stod redo. Så fort tåget öppnade dörrarna rusade vi som besatta till nästa vagn.

”Excuse me, I’m sorry, sorry sorry, oh, sorry ma’m!”

Vi höll på att krocka med halva stationen.

Tjopp! Där stängdes dörrarna.
”Är alla med?”
Alla var med. Puh.
Det var en vagn. Vi hade minst fem vagnar kvar att rusa in i. Snacka om intervallträning! Värst var det för övrigt på Times Square, då mejade vi nästan ner tio damer. Det var inte populärt. Skämskudde. Förlåt mig. So sorry!

Efter fem-sex rusningar kastade vi oss in i ytterligare en ny vagn. Men jag hade ingen aning om var vi befann oss i tågordningen. En gentleman tittade medlidande på mig och min något stressade blick.
”Sir, do you know what car we’re in. We’re going to South Ferry…”
Han klappade mig lugnande på armen.
”You need to be here.”
Puh. Vi hade klarat det. Vilket äventyr. Men jag undrar fortfarande: Varför hade ingen berättat om de-fem-första-vagnarna-grejen?

Väl vid South Ferry gick allt dock med ett himla flyt. Vi gled ombord inom tio minuter, hittade bra platser och kunde lätt gå ut och se när vi gled förbi Frihetsgudinnan. En sådan mäktig känsla. Jag tänkte på alla sjömän som puttrat in här, med sin skepp eller jättebåtar. Som min egen pappa. När han var ung, på femtiotalet diskade han sig över Atlanten. Han tog helt enkelt jobb på en Atlantångare, för att kunna komma till det förlovade landet i Väst. Han hade samma dröm som jag. Som mina barn. Att få komma till New York och häpna och överrumplas av skyskraporna, musiken, klädstilarna och lekfullheten.
Han kändes så himla nära – och när vi skulle kliva på färjan igen, så spelade de femtiotalslåtar i högtalarna. Plötsligt hörde jag Nat King Cole sjunga ”Smile”. Pappas låt. Då trillade tårarna nerför kinderna. ”Hej pappa!” Det må vara sextio år mellan våra resor, men känslan av samhörighet var oändlig. Tiden flöt ihop. Då var nu, mina drömmar var hans drömmar, och mina barns drömmar. Movitz är så lik pappa i sin hatt, hans nyfikenhet är pappas.

När vi kommer hem ska jag visa pappas svartvita bilder ur de gamla fotoalbumen. Barnen kommer att känna igen mycket. De kommer att känna sig närmare den morfar de aldrig fått träffa. För de har vandrat samma gator, sett samma vita rök stiga upp från gatubrunnarna och förundrats.

Ni vet väl förresten att den vita röken är vattenånga. Ånga används för att värma och kyla byggnader och den transporteras under jord i ett system av ledningar som är nästan 17 mil långt!
Och en sak till som jag har lärt mig, apropå tunnelbanan i New York, är att under hotellet Waldorf Astoria, där finns det en hemlig tågplattform med ett övergivet tåg som tillhörde president Franklin D Roosevelt!



Här finns det 32 andra saker du förmodligen inte visste om New York:
http://www.alltomnewyork.se/33-saker-du-inte-visste-om-new-york/

Här kan du läsa mer om Tjejmilen-resan med Springtime: www.springtime.se