Bild: Lance Anderson

När till och med sömnen blir prestation

Publicerat: 2016-03-04   |  Hillevi Wahl

Allt ska vara så mycket prestation nu. Vi pratar om hälsa – men skriver i stället om prestation och utseende. Det är inte hälsa. Prestationstänket stressar oss mer än något annat.
Vi ska prestera på jobbet, på träningen, på fritiden, på sociala medier, i hemmet, i kärlekslivet och ja, till och med i sängen.

Den livsviktiga vilan pratar jag ofta om.

Vilan är så otroligt vital för oss känsliga människor. För oss tränande människor. För oss människor. Punkt.
Men om vilan och sömnen också blir prestation så blir effekten motsatsen till vila. Då går vi sönder.

Vi människor är komplexa. Jag, till exempel, har haft en krånglande sömn sedan jag var liten. Som alkisbarn var jag tvungen att sova med det ena ögat öppet hela tiden. Av överlevnadsskäl. Sedan dess har jag svårt att sova. Och inte blev det bättre att få tre små barn som man måste vaka över, som hackade upp nätterna. Det är som det är med den saken.

Jag gör vad jag kan för att få ro att kunna somna på kvällarna, för att hitta stunder av vila. Men de där minst åtta timmarnas sömn får jag sällan.
Rubrikerna stressar mig:
”Somna på 60 sekunder!”
”Sömn viktig källa till välmående!”
”Miljontals svenskar lider av sömnproblem!”
”Svenskar sover minst i Europa!”
”Sömnbrist kan göra dig fet!”
”Sömnbrist kan göra dig deprimerad!”
”Sömnbrist kan ge dig diabetes!”

Det räcker inte ens med att sova när vi sover, utan det måste vara djupsömn, gubevars. Jag vaknar jämt. Och blir lika stressad varje gång jag vaknar. Herregud, nu får jag ingen djupsömn! Nu blir jag bombis fet, deprimerad, utbränd och får diabetes!

Vilken galen tid vi lever i. Vi har klockor på armen som kontrollerar vårt sömnmönster. Som om inte kroppen kunde berätta för oss om vi sovit bra eller dåligt. Och vad är bra eller dåligt? Det måste väl vara högst individuellt, även det?

Nu har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel här och strunta i att prestera i sängen. Det räcker nu. Jag tänker lyssna på de psykologer som säger att det där med åtta timmar bara är en myt. Att vi alla är olika. Att kroppen är bra på att kompensera. Att huvudsaken är att jag mår bra. Och gillar min säng. Och att barnen sover sina nio timmar. Det, däremot, är viktigt!