Bild:

New York – här kommer vi!

Publicerat: 2016-06-06   |  Hillevi Wahl

Tjejmilen i New York börjar i Stockholm. För först ska man ju ta sig dit. Stockholm-New York, det kallar jag för reeesa det! Ärligt talat så var det själva ditresan jag var mest nervös för.

Hur skulle det gå att ta sig till New York med tre barn? Och en flygrädd man? Och en son som alltid fastnar i säkerhetskontroller för att han antingen

  1. Tar med sig en moraklocka i handbagaget eller
  2. Fyller väskan med stenar (dödliga vapen) eller
  3. Sladdar, saxar, vattenpistoler (gör inte det!), fjorton tomma läskburkar (are you a collector?), swiss army knifes eller ja, ni fattar.

Hela tiden tänkte jag dessutom på det som Glada Hudikgängets ledare Pär Johansson hade berättat för mig, när de åkte till New York. Skådespelarna hade stått i immigrationskontrollen och ropat till sin ledare: ”Pär Johansson! Skulle vi säga att vi var tourists eller terrorists!”

Men allt har flutit på något så fantastiskt bra. SAS måste få en eloge för både flyt i säkerhetskontroller, trevlig personal, punktlighet - och vilka plan de har! Nu var det visserligen tolv år sedan jag var i New York. På den tiden var man tvungen att köpa hörlurar och satt obekvämt och mellanlanda i någon europeisk storstad och det luktade sunkigt.
Men nu! Nu luktar det supergott, man får egen filt, egen fräsch kudde, egna snygga blå hörlurar. Man har egen tv framför sitt jättebekväma säte. Och på tv:n så kan man också lyssna på bra podcast, se på valfri film eller spela spel. Mycket smart där, SAS! Ungarna älskade!
Maten var god som sjutton, personalen var hur söta som helst. Speciellt ”vår” kille som pratade skånska. Jag smet in bakom draperiet i ett anfall av kaffesug och frågade om jag möjligtvis kunde få…
”Javisst, självklart, kom in du baura!”
”Är du från Malmö?”, sa jag.
”Ja, jag är från Malmö…”
”Jag med! Jag är uppvuxen där.”
Han gav mig kaffekoppen och tittade lite hemlighetsfullt över axeln och viskade:
”Fast egentligen är jag från Sjöbo,”
”Ojdå. Ja, det kanske man vill ligga lågt med.”
”Ja, för då får man baura höra: Jaja, det är ni som tar traktorn till ICA! Så jag säger att jag är från Malmö. Det blir enklare så.”
Vilken guldkille!
Vi behövde inte ens mellanlanda någonstans. Det var bara Stockholm-New York och tjong, så kunde man se landningen på tv-skärmen i direktsändning också. Lite läskigt var det. Inte minst för min man. Han som är så flygrädd. Han tittade med skräckblandad förtjusning på landningsbanan som kom allt närmare.

Jaha. Sedan var det då immigration. Jag hade förväntat mig en timme i kö. Men vi hamnade först i kön! Och the immigration officer tittade på oss lite lurigt. Han kollade i passen.
”Movitz come here, I wanna talk to you!”
Vi ställde oss i givakt allihop.
Movitz mest. Vad hade han nu gjort?
Men officern hade bara fattat tycke för Movitz. Och ställde nu femton kuggfrågor på engelska. Det gick bra. Movitz svettades bara lite.
När vi gick därifrån med nya stämplar i passet viskade Movitz glatt:
”Jag sa inte terrorist en enda gång!”

Springtimeguiden Eva Engman mötte oss utanför flygplatsen och började redan där berätta sina fantastiska anekdoter från New York. Vi, som inte alls hade tänkt ta den guidade visningen dagen efter, fick tänka om. Den här människan måste vi bara få en guidad tur med nästa dag.

Framme vid hotellet Beacon Hotel kom nästa lyckorus. Vilket hotell! Vilken utsikt! Vilken stad. Rakt över gatan har vi Fairways som måste vara New Yorks bästa, mest välsorterade, läckra och kanske största matbutik. Vi ligger precis intill Central Park där vi kan äta picknick närsomhelst.
Vi har eget litet kök så vi kan laga mat i hotellsviten. Sängarna är dundersköna, det finns skrivbord, vackert badrum med art-deco-lampor.
Jag gick och lade mig med ett stort leende på läpparna. Nere på gatan hörde jag bilarna tuta.
Living the dream. New York, nu är jag äntligen här igen. Och i morgon är det dags för morgonjogg i Central Park.

Vill du läsa mer om Tjejmiljen i New York så besök http://www.springtime.se