Bild:

Nystart – med ett fint brev från en läsare

Publicerat: 2016-03-05   |  Hillevi Wahl

Efter tre veckors influensa är man inte så tuff. Första veckan var det Feberchocken. Då kunde jag knappt stå på benen. Andra veckan hade jag Astmachocken. Då var luftvägarna helt igenmurade och andningen var svårt ansträngd. Jag blev yr bara jag skulle runt huset med jycken. På nätterna fick jag sova sittandes och tankade astmaspray som en skakig missbrukare. Kippade efter luft. Misströstade. Tredje veckan var det så dags för Snorchocken. Den var åtminstone rejäl. Jag nös och snöt mig så hunden tog skydd och datorerna startades i andra rummet. Mitt i natten.

Men i dag. I morse vaknade jag för första gången på tre veckor och såg ljuset. Orken var tillbaka. Inte som för tre veckor sedan, uppenbarligen. Men jag kunde stå på benen, jag kunde andas och den värsta snordramatiken hade försvunnit.

Detta måste firas. Jag måste aktivera mitt träningskort på Friskis! Jag drog på mig träningskläderna och gick ut hårt med ett Familjepass med Lykke och hennes kompis Estelle, och när jag hade mer krafter kvar körde jag ett extrapass på gymet. Dubbelpass! Jag blev så glad att kroppen funkade.
Ändå kände mig lite skruttig på vägen hem. Funderade på hur i jösse namn jag ska klara av att springa det där Provloppet inför Åda Wild Boarloppet om bara några veckor. En mil i tuff terräng.

Då får jag det här meddelandet på Facebook:
Hej Hillevi!
Jag vill bara säga tack för pepp på distans. Jag har också varit sjuk men är igång igen och har ett lopp i morgon, 13 km terräng. Jag kommer inte kunna "gå för fullt" och började fundera på att strunta i det. Men så tänkte jag på dig och dina 50 lopp och ditt leende från alla loppbilderna. Och jag tänkte att jag vågar! Jag vågar springa lopp fast jag inte är på topp. I morgon ska jag tänka på dig när jag springer. Så tack!
/E.”

Wow. Sådana mail är så oerhört sköna att få när man känner sig lite hängig. För det är ju så det är: Det är inte bara vad jag förmår att åstadkomma i dag som är viktigt, utan vad jag gjorde i går, i förra veckan, för en månad sedan och kanske förra året. Allt bra vi gör samlas ihop till en stor bra-klump. Lite i taget. Dagen i dag är bara det yttersta skiktet av vem vi är och vad vi har åstadkommit.
Rätt vad det är kommer någon att stanna dig på gatan och säga tack. Någon kommer att säga att det betyder något viktigt. De där glada tillropen, komplimangen, den öppna frågan. Det vänliga leendet. De peppande orden under loppet.
Det betyder något.

Så jag klappar lite extra på min icke-i-toppform-kropp och säger snälla ord till den. Jag har skrivit det förr: Man vet aldrig vilken kropp man får med sig ut i löpspåret eller till träningspasset. Man får jobba med den kroppen som man har. Dagens kropp. Starta där man är och göra vad man kan. Det är vackert så.