Bild: Hillevi Wahl

Österlen Green Run – roligaste jag har haft på en golfbana!

Publicerat: 2016-07-22   |  Hillevi Wahl

I går deltog jag och Gunnar i Österlen Green Run, ett litet helt nytt lopp som springs helt på Tomelilla Golfbana. Det var en ren slump att vi hittade det när vi letade lopp i Skåne – och vilken tur att vi gjorde det! För vilket härligt race det var!

Jag är full av beundran för människor som drar igång en sådan här grej, fixar en bana, skaffar sponsorer och frivilliga funktionärer och fina priser! Eftersom jag har ordnat lopp själv vet jag vilket jobb det är.

Vi andra, som bara kutar runt, vi har det lätta jobbet.

Österlen Green Run var ett sådant toppenarrangemang för hela familjen – inklusive hunden! En familjefest med goodiebags och tipspromenad även för barnen, helt gratis. De fick gosedjur, frukt och nyttigt godis. Vi vuxna som kutade fick välfyllda goodiebags med hudkräm och fina grejer.
”Måste man smörja in sig med hela tuben innan loppet?” undrade Gunnar glatt när han såg jättetuben. Men det måste man alltså inte.

Vid starten fick vi höra ett äkta skånskt löparskämt från speakern:
”Jag får ofta frågan om varför jag springer. Mitt bästa svar på det är: Ja, men vad gör ni då, när någon skjuter ett skott?”

Både jag och Gunnar fnissade åt det där i flera kilometer.
Vi hade valt 4-kilometersbanan. Och det var vi tacksamma för när vi hade startat. Det var kolossalt varmt på banan. Och backigt! Jag hade ingen aning om att en golfbana kunde vara så kuperad. Kvällen var magiskt vacker, det varma ljuset smekte kullarna och vi kämpade oss upp och ner för backar och trappor.
Men vi skämtade friskt:
”Äntligen kan man använda en golfbana till något vettigt”, sa Gunnar.
”Gröna sidan upp”, sa jag. Gammalt Hasseåtage-skämt.
”Du är väl inte putt”, sa Gunnar.
”Nej, vi har ju sving i stegen”, sa jag.

Efter två kilometer såg vi en tjej ligga och flämta i gräset. Värmeslag säkert.
”Vill ni ha hjälp?” frågade jag.

”Nej, det är lugnt”, sa hennes man.
En funktionär stod tio meter bort, så det kändes som de hade läget under kontroll.

Vi kutade vidare och blev omsprungna av en liten tjej på kanske tio år.

”Heja heja!” ropade jag.
”Tack!” sa hon glatt.
”Heja Gun-Britt!” ropade någon funktionär.
En medelålders dam vinkade lite drottninglikt.
Och jag blev glad. När alla känner varandra till förnamn och folk heter Gun-Britt då vet man att det är ett bra lopp.
Efter tre kilometer delade sig de två banorna och vi skulle bara galoppera in i mål. Tänkte vi. Tills vi såg uppförsbacken.
”Det var då jag började titta ner i marken”, sa Gunnar.
Ty här snackar vi uppförsbacke. Den kom bara närmare och närmare. När det var tvåhundra meter kvar stod vi vid foten av backen. Vi hade bestämt oss för att inte gå en meter. Nu var det upp till bevis. Bokstavligen.
Då tokspurtar Gunnar!
På riktigt. I uppförsbacken. Jag hängde inte med för fem öre. Jag bara, shit!
Tack och lov kom det en liten raksträcka in i mål efter sista backkrönet, så jag kunde komma ikapp och dra ifrån in i mål. Alla som känner Gunnar vet att det är stor risk att han avvikter fem meter från mål…
Men den här kvällen var det min tur. Jag var så himla trött, så jag sprang helt fel.

”Var är målet, var är målet?!” hojtade jag och alla pekade och skrattade åt denna förvirrade människa som zicksackade över gräset. Ditåt, ditåt, där är målet!
Och där stod barnen och hejade och mamma vann åtminstone över pappa. Hurra hurra! Vi fick vacker medalj i trä (!) och frukt och dricka. Många vann dessutom priser på sin nummerlapp. Dock inte vi, men vi kände oss som vinnare i alla fall.
När vi satt där i gräset kunde vi så småningom se kvinnan som tidigare hade fått värmeslag – hon och hennes man kom i mål på niokilometersbanan och fick stora applåder. Starkt. 

 

 

 

 

 

Stort tack för ett härligt lopp, Österlen Green Run – så här roligt har jag aldrig haft på en golfbana tidigare. Vi kommer gärna tillbaka.

Här har ni filmen:

 

Här kan ni läsa mer om loppet och se bilderna - http://www.greenrun.se