Bild: Amazon

Sjukgymnasten är den nye mäktige psykologen

Publicerat: 2016-06-27   |  Hillevi Wahl

Minns ni 80- och 90-talet när alla skulle ha sin egen psykolog? Sin egen shrink. Hjärnskrynklare. I dag skulle vi säga livscoach. Och allt vad denne hjärnskrynklare sa blev upphöjt till lag. 
Sa hjärnskrynklaren att patienten levde i ett dåligt äktenskap och måste skilja sig, då var det så. Sa hjärnskrynklaren att patienten skulle byta jobb, då gjorde patienten det. Sa hjärnskrynklaren att patienten borde skaffa en hund, då skaffade patienten det. Och frågade dessutom vilken ras hjärnskrynklaren tyckte att patienten borde skaffa. Källkritiken var lika med noll.

Samma fenomen upplever jag i dag när det gäller sjukgymnaster eller naprapater. Alltför ofta möter jag hålögda träningskamrater som hänger med hela kroppen och är på väg rakt in i den smärre eller större depression.
”Vad har hänt?”, frågar jag bestört.
”Träningsförbud”, säger kamraten.

Det finns såklart bra sjukgymnaster och naprapater. Men låt mig säga så här: Jag avverkade en otrolig mängd psykologer i min ungdom. På rak arm kan jag säga att åtta-nio av tio var lallare. Amatörer. Glada amatörer i bästa fall. Rent farligt usla i fem fall av tio. De gjorde mer skada än nytta. Fråga vilken ungdom som tvingats gå hos en psykolog som helst, så säger de samma sak, även i dag. Man får ha en himla tur om man hittar någon bra. Någon vettig. Någon som inte sitter med sin egen agenda framför patientens.

Herregud, så många stories jag kan berätta om dåliga psykologer. Men det ska jag inte.

För i dag ska jag prata om sjukgymnaster. Min egen erfarenhet är att det är lite samma där. Många sjukgymnaster har dålig koll, de hänger inte med. Eller också har de en väldigt trång mall om vad bra träning är. De kanske vill odla sitt eget varumärke. Då ska alla passa in i deras varumärkesrehab. De har någon allmän mall som alla ska passa in i. De har fördomar om olika träningsformer.

Många gör mer skada än nytta – när de avråder sina patienter att göra det som de älskar mest – nämligen att träna.

Bara för att sjukgymnasten tycker att man ska köra hennes favorit-pilates eller gud-så-tråkiga-lågintensiva-övningar så betyder inte det att det passar alla. Många av oss vill springa, många av oss vill köra militärträning eller crossfit, många vill köra triathlon, många av oss vill köra hårt, många av oss blir lyckliga av det. Många av oss räddas från svåra depressioner och somatiska sjukdomar genom detta. På riktigt.
Den sjukgymnast som inte fattar detta borde inte få ha licens.

Tack och lov omger jag mig med bra människor, de bästa i många fall. Typ Sveriges bästa idrottssjukgymnaster och naprapater. De skakar på huvudet åt alla dåliga, usla, farliga, korkade sjukgymnaster. Inte högt – bara oss emellan. Man får inte kritisera sitt eget skrå alltför högljutt. På det viset skiljer det sig inte från någon annan business.

Men det viktiga med det här inlägget är att visa hur sjukgymnaster och naprapater borde göra. Vad bra idrottssjukgymnaster och naprapater gör. De säger:

”Fortsätt med den idrott du älskar, men gör så här.”
Sedan följer ett antal tips om hur du kan stärka den kroppsdel som behöver stärkas. Du får också tips om hur du modererar vissa övningar som annars kan förvärra skadan.
Jag hade ett diskbråck som ingen hade kunnat hitta eller fixa på två år! Två förbaskade vidriga år. Ingen visste ens vad det var för fel på mig. Tills jag kom till Sveriges bästa sjukgymnast. Han pekade direkt på den exakta punkten och sa: ”Diskbråck. Gör så här och så här, och börja träna igen. Men undvik hopp. Kliv upp och ner i stället.”
På sju veckor var jag frisk.

Det var magiskt. Och han hade ju helt rätt. All träning går att anpassa. Man behöver inte hoppa hysteriskt i en burpee, man kan kliva upp och ner. Man behöver inte ens hoppa i ett grodhopp, man kan göra benböj på stället. Och så vidare.

En bra sjukgymnast hittar alltid likvärdiga alternativ – så att man får behålla sin träningslycka. En bra och intelligent sjukgymnast fattar att halva läkningen ligger i just det: Att patienten mår bra rent psykiskt. Att man fortsätter röra sig och inte blir stillasittande och ensam i en depression.

För min del betydde det att jag efter några veckor hos Sveriges bästa sjukgymnast fick jag komma tillbaka till mitt älskade träningsgäng, mina endorfinkickar, mitt sammanhang och må bra igen, med Nordic Military Training.

Men varje dag möter jag någon kompis som släpar fötterna efter sig och ser ledsen ut. 
”Träningsförbud”.
Och när jag säger att gå till någon annan, gå till någon bättre, så säger de:
”Nej, men hen är bra. Hen vet vad hen gör.”
Nej, tänker jag. Hen låter bara väldigt övertygad. Det är inte samma sak som att fatta att tränande människor måste få fortsätta träna.

Våga vara lite källkritisk. Tro inte på allt era sjukgymnaster eller naprapater säger. De må vara hur starka och snygga och varumärkestrevliga som helst. Det är din kropp och din hjärna – du vet vad du behöver. Se till att du får det. Varje gång jag hör ordet träningsförbud ringer starka varningsklockor för mig. En bra sjukgymnast borde kunna bättre.

Ge inte sjukgymnasten för mycket makt. De är bara människor, de också.