Bild: Hillevi Wahl

Ska vi köpa en identitet till vårt barn?

Publicerat: 2016-02-13   |  Hillevi Wahl

Nu har jag läst en hel hög med köpstoppsböcker - och slås av hur många det är som skriver att de tidigare har skapat sin identitet genom att köpa.
Vad skönt att man inte är sådan, tänker jag. För jag hade aldrig något som barn. Och knappt sedan heller. Det är som vuxen jag har lyckats skrapa ihop en ekonomisk buffert. Identiteten hade jag redan. Den var gratis, åtminstone rent ekonomiskt sett.

Däremot tror jag att jag har försökt hjälpa barnen skapa sin identitet genom att köpa de prylar de vill ha.
12-åringen har velat ha speciella märkeskläder, speciella uppkopplade klockor, gärna dyrt och gärna annat framkantstekniskt. Inte sällan har han fått sådant ”alla andra får”. Det vill säga, de coola kidsen.
10-åringen hittar alltid nya uppfinnar-prylar på nätet. Ofta innebär det att vi måste köpa någon grej i någon teknikaffär, så han får ihop allt. Hans identitet är att bygga och uppfinna.
7-åringen säger att hon ”ääääälskar att shoppa” och vill gärna göra det på våra tjejdagar. Kläder, prylar, hårgrejer, you name it - hon vill ha det. Speciellt om det är mjukt, rosa och glittrar.

Det här är svårt att stå emot. Som förälder vill man ju inte att barnen ska skämmas för sina kläder – det gjorde jag alldeles tillräckligt när jag var liten. Som förälder vill man inte iskallt neka sitt barn det som ”alla andra” tydligen får. Man vill att barnen ska få vara med, att de ska ha en good-enough-status. Man vill inte vara snål. Man vill unna sina barn. Det är mänskligt.

Men frågan är vad som händer med våra barn om vi hjälper dem köpa en identitet. Värt att fundera på. Och prata om.
Jag frågade dem:

”Hahahaha! Mamma, man kan ju inte bli någon annan genom att köpa saker!”, Lykke ramlade nästan omkull i en skrattattack när jag frågade.
”Men om du till exempel köper saker som en kompis har, kan du inte bli mer lik henne då?”
”Näääääeeee!”
Hon tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.
”Jag är ju Lykke.”
Jag funderade en stund.
”Men kan man bli en finare Lykke eller en coolare Lykke genom att köpa saker?”
Nu var hon med på noterna.
”Jaa, kanske lite.”
”Och om man inte har pengar, då blir det ju orättvist. Hur gör man då om man vill vara en coolare eller finare sig själv?”
”Då får man göra saker i stället. Lätt som en plätt.”

Min köpa-barnen-en-identitet-tes verkade inte hålla. Åtminstone inte med sjuåringen. Jag förskte med 12-åringen.

Elliot, om man inte får köpa prylar och kläder, påverkar det vem man är?
”Va?”
Jag förklarade min tes. Han såg ut som om han höll på att somna.
”Ja? Vad var frågan?”
”Kan man köpa sig till en personlighet?”
”Personlighet?”
Her-re-gud. 12-årsåldern är verkligen svår.
”Om jag inte hade köpt de här prylarna till dig. Eller märkeskläderna, vad hade du gjort då? Hur tror du att du hade känt dig då?”
”Vet inte. Jag hade väl lånat mer grejer.”
Det kändes som en återvändsgränd även här.

Mitt sista hopp stod till tioåringen.
”Movitz, om man inte får köpa grejer. Prylar och kläder, tror du det påverkar vem man är?”
Han tog sig för pannan.

”Jag vet inte! Nu fick jag ont i huvudet!”

Okej. Nu skrattade till och med Gunnar åt mig.

”De har ju knappt fattat att det kostar pengar. De får ju allt utan att behöva fundera på det.”
”Men har jag rätt eller har jag rätt?”, frågade jag.
”Det är klart att det skapar någon form av status om man alltid har den senaste telefonen eller dyra gåsjackor. Men är man en schysst och rolig, påhittig unge så triumfar det nog över vilken jacka eller mobil man har.”