Bild: Hillevi Wahl

”Smärtgränsen – den skiter jag i”

Publicerat: 2015-10-31   |  Hillevi Wahl

Kullamannen 2015. Svart bana, 14 kilometer.


Kullamannen beskrivs som en av Världens tuffaste löpartävlingar. Många kör slut på sig, och på den allra svåraste banan, Ultra, räknar arrangörerna med att hundra av de fyrahundra anmälda bryter loppet. 
”Hur långt ska du springa?”, frågade min man.
”Fjorton kilometer. Dödens zon.”
”Ojsch!”

Den där reaktionen får jag ofta. Ett oj, med tillägget sch! Som en svår utandning, en smärre chock. Fjorton? I den terrängen? Upp och ner för bergsbranter. Hur vågar du?
Svaret är enkelt, jag vågar för att jag vet att jag klarar det. Det handlar för det mesta bara om att härda ut, att sätta den ena foten framför den andra. Ibland gör det ont, ibland blir man rädd, men jag vet hur jag ska sätta fötterna. Jag vet hur man springer i branter. Och rätt vad det är så känns det som om man lyfter från underlaget, som om man svävar fram på stigarna, uppför och nerför, och den känslan är värt allt. Allt!

Den enda skillnaden mellan mig som vågar anmäla mig till ett sådant här lopp, femtio mil från mitt trygga hem, och de som inte vågar, är att jag vet att jag uthärdar smärta. Det är den man är rädd för. Krampen i vaderna, mjölksyran, den vrickade foten, rispade ben, blodiga knän och händer som tar emot när man faller. Det rör mig knappt längre. Jag vet inte om det någonsin var ett problem. I så fall har jag glömt det för länge sedan. Hjärnan är bra på det viset, man förtränger det onödiga.
Det enda som händer när jag får ont är att jag anpassar min löpning. Kramp betyder att jag tagit i, utöver min förmåga. Då är det bara att ta det lite lugnt ett tag. Likadant med mjölksyra, det är inte farligt, det kommer att gå över. Ofta behöver man bara dricka sig otörstig. Blod är inte heller farligt. Och jag vet hur jag ska falla, hur man faller så mjukt som möjligt, hur man rullar runt och skyddar vitala delar. Det låter kanske hårdhudat tufft – men det är insikter som vilken traillöpare som helst känner igen sig i. När vi blir trötta glömmer vi att lyfta på fötterna. Ibland snubblar vi. Inget konstigt med det. Vi studsar upp lika fort igen. Som ett barn. Vi är som barn.

Det är en del av tjusningen.
Av en beteendevetare och coach fick jag en gång frågan vem som var min förebild. Jag skulle inte säga det högt. Bara tänka på den personen. Märkligt nog gick tankarna först till mig själv, vilket är rätt häftigt för en gammal självtvivlande människa. Men sedan försökte jag tänka lite större och då blev det Thomas Wassberg, den gamle grinige skidhjälten. Coachen sa att jag skulle försöka definiera ett ord som gjorde att personen var min förebild.

”Egensinnigheten!” Det var så uppenbart. Jag älskar Wassbergs citat kring hur han hanterar smärtgränsen: ”Äh, smärtgränsen, den skiter jag i!” Just det har jag använt mig av många gånger när det onda kommit - och gått. Ibland behöver man inte göra en så stor sak av det. Kroppen är så fantastiskt självläkande, speciellt om den får göra det den så uppenbart njuter av, att få springa i naturen.
Coachen var tyst en stund och sedan sa hon:
”Du vet väl att du inte hade kunnat känna igen den egenskapen i din förebild, om du inte ägde den egenskapen själv?”.
Egensinnigheten.
Självklart hade hon rätt.
Jag var ett egensinnigt barn. Visst kunde jag lära mig reglerna och ibland till och med följa dem, men lika gärna kunde jag sedan gå tvärs emot alla konventioner. Tidigt upptäckte jag att det var en rätt smart väg att gå. Om alla andra sprang åt det ena hållet – då gick jag åt det andra.
Av ren nyfikenhet ibland. Av stor upptäcktslust ofta. Traillöpningen handlar om just det. Att följa sin nyfikenhet och sin längtan att upptäcka Sveriges och världens vackraste, ibland mest otillgängliga platser.
Kullaberg är en sådan plats. Skånes Mount Everest. Här reser sig berget ståtligt och stolt med branta stup mot Östersjön och Skälderviken. Den nästan tvåhundra meter höga bergsryggen sträcker sig mäktigt ut i havet och avlutas med dramatiska klippor och stup. Naturen är förtrollande. I inlandet på halvön bjuder bokskogen in i en färgstark saga som man bara vill springa in i och fångas av. Ögonen njuter, det doftar skog och hav, salt och sött. Luften är lätt att andas. När vi springer säger vi knappt några ord alls till varandra. Vi sätter fötterna nogsamt där vi ska. Jag blir varm i själen av att se hur försiktigt och ändå snabbt tjejerna för mig springer nerför. Inga onödiga risker, respekt för naturen, men vi springer. Vi springer för att vi kan och inte förrän vi har några kilometer kvar säger den ena tjejen till den andra. ”Nu har vi det bra!”.
Och vi ler, alla tre mot varandra. Solen går långsamt ner över Kullens fyr och klipporna. Himlen är så varmrött vackert så det skulle ha kunnat vara på någon afrikansk kust. De tåliga tuffa, knubbiga träden sträcker sig ut mot ljuset och bildar magnifika siluetter mot solnedgången. Ojsch! Utbrister hjärtat. Som i ett jubel. Tänk att jag får vara med om det här! Vilken ynnest. Tacksamheten väller upp genom bröstet med en sådan kraft att ögonen tåras. Fanns det någonsin någon smärta så finns den inte nu. Nu är allting perfekt. Allt. Min kropp är magisk, naturen är himmelskt vacker, kvällen är ljummet varm och smeker min rosiga kind. Och det är bara några kilometer kvar till mål. Jag är på den absolut mest perfekta platsen i livet. Just här och nu. Jag svävar.