Bild: Hillevi Wahl

"Ni ska ha en femkrona mellan skinkorna!"

Publicerat: 2015-02-28   |  Hillevi Wahl

Springskolan del 2

Det blir bara roligare och roligare, det här med att lära sig springa rätt.
På andra passet i springskolan med Team Nordic Trail hade vi fått en ny instruktör: Fredrik Hjort.
Hjort är gjort, tänkte jag direkt och fick bita mig i tungan för att inte säga det högt.
Han hade nog fått höra det där några gånger. Jag viskade det dock till Maria medan vi satte på oss pannlamporna. Hon fnissade.

”Jag älskar backar! Det är mina bästa kompisar!”, sa Fredrik.
Och nu skulle han få oss att känna likadant.
Jag var försiktigt nyfiken, med min ansträngningsastma så tvingas jag gå i många sega uppförsbackar, för att orka hela loppen.
Vi sprang genom snön och på hal is.
”Några av er gjorde rätt. Hur ska man springa i vinterterräng?”
Vi förstod inte riktigt frågan.
”Om man kan välja mellan barmark, snö och is, vad ska man välja först?”
”Barmark”, sa jag. Såklart.
”Och tvåa?” ”Snö”.
”Just det – och i sista hand is. ”
Han tittade menande på oss som hade sprungit på is.

”Men vi är ju så vana vid att springa på alla underlag och göra som vi blir tillsagda”, sa Maria som också tränar Nordic Military Training.
Nu fick vi plötsligt välja själva, vilket var lite ovant.

”Då kör vi vidare!”
Nu var det dags för backen.
”Kommer ni ihåg hur man ska springa? Upp med bröstet, kör fram höfterna, tänk att ni har en femkrona mellan skinkorna!”
Vi klämde till.
”Och den ska inte vara på tvären!”
Stort skratt. Han var rolig den där hjorten.

”När det gäller uppförsbackar ska man springa med så korta steg det bara är möjligt.
Fortfarande en aning framåtlutad, men tänk att ni är som dressyrhästar som bara trippar uppför backen.
När ni känner att ni springer extremt fjolligt, då är ni helt rätt!”

Först fick vi springa som vi brukar springa uppåt en gång. Pulshöjning? Jajemän.

Sedan skulle vi springa som dressyrhästar – och inte för något smör i Småland glömma femkronan.
”Femkrona, femkrona, femkrona!”
”Där tappade jag min!”, fnissade Maria när vi kom i det brantaste partiet. Jag fnissade tillbaka. Min åkte ut ungefär på samma ställe.

Men ändå – miraklet när jag var på toppen! Jag var knappt andfådd! Hur var det möjligt?
Vi körde tio gånger till upp och ner för backarna – och det var samma sak varje gång.
Fjollig dressyrhäst med femkrona mellan skinkorna – knapp pulshöjning och lätt att andas!
Haleluja! Nu kanske jag kan ta de där backarna i loppen också, och sedan rulla nerför, i ett glädjerus.

”Det ska vara roligt att springa”, sa Fredrik. Bra kille.
Och bara för det fick vi springa upp och ner några gånger till.

”Var tror ni de flesta skadorna och dödsolyckorna sker inom trailrunning?” frågade Fredrik i en paus.
”Nerförsbackar”.
Exakt. Därför skulle vi öva på det också.

Hur man bromsar, och hur man serpenterar nerför, alltså kör i zick-zack och när man sedan kan släppa loss kraften och bara rulla.
Exakt när och var man ska börja rulla är en helt individuell sak, övning ger färdighet och man får helt enkelt känna efter själv. Rooooligt.

På väg hem sa Fredrik en annan smart sak som fastnade i mig.
Någon sa att det är svårt att veta när man ska titta neråt och när man ska titta uppåt inom trailrunning.
”Memorera tre meter framåt, och sedan springer du i bilden. Egentligen ska du kunna blunda och springa de tre metrarna, för du springer ändå i bilden.”

Precis så är det ju! På så många sätt.
När man springer i naturen springer man hela tiden genom en bild, mitt i en tavla, ett naturens eget konstverk.
Och man tar en ny bild hela tiden. Mindfulness när den är som bäst.
Häftig tanke.
Här är en annan bild. På kvällens snyggaste gäng. Man blir snygg av att springa i backar!

Alla delar i Springskolan