Bild: Hillevi Wahl

Stör mig inte, jag sitter i möte med mig själv!

Publicerat: 2016-03-12   |  Hillevi Wahl

En av de viktigaste sakerna jag har ärvt efter min pappa hänger i mitt sovrum. Det är en tavla han har målat, med en glad ko som skuttar iväg på grönbetet, medan resten av flocken förundrat betraktar utbrytaren. På baksidan har pappa skrivit: ”Ibland måste man gå loss från flocken.”

Jag har ett enormt stort behov av att vara själv. Tänka eget. Det har jag haft ända sedan jag var barn. Min farmor brukade säga att jag var så lätt att ha att göra med. Jag kunde sitta och pyssla med något jag hittade i naturen en hel dag. Fullt nöjd med mina egna tankar.
Som vuxen har jag förstått att jag är en så kallat introvert människa. Blyg och känslig. Men det hindrar inte att jag kan briljera på en föreläsningsscen och vara jättesupersocial när det ingår i jobbet.
Skillnaden mellan mig och de dygnet-runt-sociala, är dock att jag behöver vila mellan mina ”framträdanden”. Efter en föreläsning kan jag känna mig helt slut. Hur underbar kvällen än har varit, hur mycket kärlek jag än har fått, hyr lyckat allting än blev. Jag måste hem och ladda batterierna. I ensamhet.
På kvinnodagen föreläste jag på biblioteket i Norrtälje under rubriken ”Våga vara lagom duktig”. Hundrafemton underbara människor satt i publiken och lyssnade på min föreläsning och stress, duktighet, utbrändhet och vikten av vila.
Jag vet rätt mycket om allt det där.
Jag blev utbränd redan 1999. Sedan dess har jag ett ännu större behov av att vara ensam och ladda skallen och själen.
För mig är det livsviktigt.
Ibland har jag tänkt att det är något fel på mig, som behöver så mycket egentid. Som blockar stora tidssjok i min kalender och säger att ”nej, då går det inte för då har jag ett möte”. Det jag inte säger är att jag har ett möte med mig själv.
Det kan man liksom inte säga. Då tror folk att man skämtar. Eller att man är knäpp.

Därför är det extra skönt att läsa boken ”Själv – kraften i egentid” av Linus Jonkman (Forum bokförlag). Det är samma kille som skrev succén ”Introvert – den tysta revolutionen”. Nu pratar han vidare om vikten av självsamhet. Att det är när vi är själva som vi kommer på de bästa idéerna. Som Applegrundaren Steve Wozniak en gång sa: Inga innovationer har skapats av en kommitté.”
Vad är då självsamhet? Så här skriver Linus Jonkman:
”Självsamhet är konsten att njuta av sitt eget sällskap. Det är förmågan att belåtet ligga på rygg och tyda moln i tystnad. Självsamhet är en plattform för dagdrömmar, grubblerier, kreativitet, och analys utan socialt umgänge. Självsamhet är konsten att tänka själv utan att färgas av externt brus och socialt grupptryck.
Fast främst är självsamhet en känsla. En känsla som gör att egna stunder blir njutning och att självsamheten blir en källa ur vilken vi hämtar de bästa av tankar.”

Ju mer jag tänker på det så tror jag att de flesta av oss har ett sådant behov. Vem får egentligen något gjort i de surrande kontorslandskap som finns på de flesta arbetsplatser i dag? Eller i skolbarnens stimmiga klassrum? Hur ska de kunna fokusera där? Och alla dessa jobbmöten i surrande konferensrum som äter av vår tid – är de verkligen nödvändiga, eller kan vi använda den tiden till något bättre?
Jag tror det.