Bild: Hillevi Wahl

Tänk att Gunnar kör med löpargruppen i år!

Publicerat: 2016-03-31   |  Hillevi Wahl

Vi är i Portugal. Tillbaka till ursprungsplatsen. Det känns lite grand så, för vår familj. För nästan exakt ett år sedan var vi här i Monte Gordo på vårt livs första träningsresa. Skeptiska, försiktiga, nyfikna.
Efter det har allting hänt. Gunnar har börjat springa. Förra året när vi var här gick han och Movitz stavgång, vilket innebar en del stavgångsintervaller i uppförsbacke. Det är rätt tufft.

När han kom hem skaffade han en app för att lära sig springa, hundra meter i taget. I somras sprang han sina två första lopp med mig i Skåne. Och i sommar ska vi, som flitiga bloggläsare vet, köra ett sex timmars multisportlopp med 60 kontroller i Sälen/Lindvallen. AIM Challenge heter det.
Just det loppet är lite av en grande finale på Springtime-veckan i Sälen. Familjekulsveckan. Och det vi inser den här veckan i Portugal är att många av de ledare, deltagare och barn som är här – kommer också att vara med under Sälenveckan! Tjohoo!
”Vad kommer att hända under den där veckan?”, frågade jag Annika, en av familjecampsledarna.
”Det blir ungefär som här, med många roliga lekar och äventyr. Grillar, bowlar och har disko. Där hyr vi mountainbikes och lite sådant också. Klättrar på höghöjdsbana, testar Flowride. Ger oss ut i naturen.”
Wow. Nu är jag ännu mer taggad inför den där resan.

Men Gunnar, alltså. Som för ett år sedan inte hade sprungit ett enda steg. Och som inte har sprungit så mycket alls, i vinter. I år springer han här. Han kör med löpargruppen och det är så häftigt att se.
Nu har vi lovat varandra att köra stenhård löpning fram till min Tjejmil i New York i juni – och till AIM Challenge i början på augusti.

Vi sa att vi skulle börja superenkelt, med en kilometer och sedan öka en kilometer per dag. Men Gunnar tog 3,5 kilometer med en gång.
Jag ligger lite efter. Tycker jag blir trött bara efter en kilometer. Än har jag inte hunnit springa här – det är lite pusslande med tre barn. Men jag ska springa en gång, åtminstone, så jag vet att jag kan.
I morgon ska jag springa. Nu bestämmer vi det. Tummis. Så får vi se hur det går…