Bild:

Tjejmilen i New York – vilken folkfest det blev!

Publicerat: 2016-06-12   |  Hillevi Wahl

Äntligen var det dags. Dagen för själva loppet. Tjejmilen i New York. Väderprognosen lovade trettio grader i skuggan och många av Tjejmilen-tjejerna hade klippt sönder sina Sverige-tröjor till linnen eller korta tröjor. 

Vi möttes klockan sju för att gå i samlad trupp till starten i Central Park. Det märktes att det var pirrigt och nervöst. Anna, Anna och Johanna ställde sig på huvudet på den avstängda gatan och några av oss sprang nervöst till bajamajorna.

Sextusen kvinnor. Det är en mäktig syn. Och att se så många svenska tröjor var häftigt.
”Go Sweden!” ropade speakern i högtalarna.
Och ready – go! Där gick starten.
Vi vinkade till våra Springtimekompisar och gjorde tummen upp och kutade iväg. Ett stort gäng sprang med Anna och Anna hela vägen. Jag ville springa själv, lite i min egen bubbla, med mitt eget fokus och bara njuta.
Det var varmt. Hett, hett, hett. Men värmen strålade också från alla som hejade på. Speciellt killarna jublade åt vår framfart.
”Who’s got the power?!” ropade en kille i dreadlocks.

”We do!”, svarade de springande massan. Och det kändes verkligen så. Det var en sådan skön powergrej att springa med kvinnor från alla världens hörn, med alla sorters kroppar och i alla åldrar.

Även utmed loppet syntes och hördes många svenskar. ”Heja Sverige!” Då fick man lite extra kraft i benen.
Det behövdes speciellt i de många och långa uppförsbackarna. Var kom de ifrån förresten? Jag trodde Central Park var platt!
Men nehejdå, här skulle det segas uppför i hettan tills man nästan såg dubbelt. Tack och lov var det vätskekontroller vid varenda mile. Någonstans fanns det till och med en brandspruta – där duschade jag huvudet. Men glömde att jag hade satt på mig mascara. Attans. Halvblind fick jag fortsätta kuta i ännu en uppförsbacke.
”Good job!”
”Well done!”
”Heja Sverige!”.

Vid åtta kilometer var jag nog som tröttast, men sedan såg jag målet och tänkte på Gunnar och barnen som stod och väntade. Då fick jag ny fart och skubbade på.
Jag försökte scanna av åskådarna på båda sidor om upploppet med mina mascaraindräkta linser. Allt var suddigt. Jag kom närmare och närmare målet. Var kunde de vara?
Där!
”Heja MAMMA!” stod det på en vit skylt som Lykke höll över huvudet. Jag var tvungen att tvärstanna och pussa på hela familjen. Och lite på den fina skylten också. Sedan skuttade jag lyckligt de sista meterna i mål.

Jag trodde att jag hade fått en superlångsam tid eftersom det varit så kämpigt i hettan – men när jag kollade klockan stod den på 1.03! Det måste vara någon form av rekord för mig. Och det gav mig faktiskt plats nummer 218 i min åldersgrupp. Fantastiskt bra jobbat, kroppen! High five på den. Som belöning fick jag medalj och äpple och en rosa bagel och rosa nejlikor.

Springtimegänget hade bestämt att ses vid en speciell staty efter loppet och där skuttade alla omkring, trötta och lyckliga och svettiga och bubblande och glada. Så himla underbart.



”Spring hem nu och duscha och byt om nu, så ses vi snart på en picknick i Central Park med champagne och jordgubbar!”, ropade Anna, Anna och Johanna.
Glädjebubbel, skumpa, endorfinrus och smarriga jordgubbar. Kan man ha det bättre?

10-årige Movitz var för övrigt mycket imponerad av den fina medaljen.
"Mamma när du dör - undrar hur många medaljer du kommer att ha då. Hela din gravsten kommer att vara täckt av medaljer", sa han efter loppet. Älskar den ungen.

Läs mer om Tjejmilenresan på www.springtime.se