Bild: Hillevi Wahl

Utmaningen: Cykla Tjejvättern på balkongen!

Publicerat: 2016-06-21   |  Hillevi Wahl

Ibland måste man överraska sig själv lite. Så man inte får långtråkigt. Utmaningar är en kul grej. 
I går vaknade jag och tänkte: Skulle man inte kunna cykla en Tjejvättern på motionscykeln på balkongen?
Jag hade sett Biggest Loser-gänget cykla ett helt dygn på motionscykel. De fick väldigt ont i rumpan. Men framför allt sa vinnartjejen:
”Prova själv, så får du se hur tufft det är!” 

I mitt facebookflöde har jag sett Vätterncyklisterna kämpa på och hejas på. De där två grejerna tillsammans med lite sommarlovstristess blev alltså själva utmaningen: Cykla Tjejvättern på min motionscykel hemma. På balkongen.

En snabb googling berättade att den riktiga Tjejvättern är tio mil lång och cyklas med start i Motala, via Vadstena, över Omberget innan man vänder tillbaka över slätten, Rök och Skänninge och mot målet i Motala.
Starten börjar 08.00 och målet stänger 19.00. Man har alltså hela dagen på sig.

Mitt Tjejvättern fick bli på en balkong i Fredhäll. Vid niosnåret satte jag igång. Trampade på i bra fart, inte så jag blev andfådd, men svettig. Det var en fin dag på balkongen. Blommorna blommade, humlorna surrade, grannarna gick ut med sina hundar. I Mälaren framför mig seglade optimistjollar omkring, seglarskolan har sommarläger. En och annan sightseeingbåt puttrade förbi. Från Fredhälls klippor hördes glada tillrop när någon hoppade i vattnet för ett hastigt dopp.

Första halvtimmen, ja hela första timmen var rätt enkel. Sedan blev jag svårt kaffesugen och var tvungen att gå och sätta på vattenkokaren. Jag hittade en kvargförpackning i kylen – med chokladnougatsmak. Smaskens! Den var jag verkligen värd!
Glad i hågen och med nybryggt kaffe grenslade jag cykeln igen och cyklade på. Kilometer lades på kilometer. Efter två timmar hade jag cyklat fem mil.

Solen sken och fåglarna kvittrade. Men nu började jag bli lite trött på utsikten. Jag försökte tänka på alla fördelar med att cykla så nära hemmet – man kan ta sig en kopp kaffe när man blir kaffesugen, man kan gå på toaletten, man har bra wifi, man kan lyssna på bra poddar, man kan ha en vattenspruta bredvid som man sprayar sig själv med när det blir för varmt – ja, allt är nära och bra.
Men lite trist. Efter fem mil blir det i ärlighetens namn lite trist att cykla på samma ställe. Kroppen var det inga som helst problem med. Det var hjärnan jag har mest sjå med.
Hjärnan började ställa frågor som: Hur långt är det kvar? Är vi inte framme snart? Jag har trååååkigt!
Ungefär som vilken unge som helst i baksätet på en bil i svettig sommartrafik.
Jag bestämde mig för att kliva av var tionde kilometer, efter 60 kilometer, 70, 80 och 90 – bara för att roa hjärnan lite. Göra något annat, se något annat, om det så bara var för att göra kaffe och titta på den gamla köksinredningen.

För att roa hjärnan när jag satt på cyklen lekte jag fantasilekar – jag hittade på världens historier om grannar jag såg. En medelålders man med tatueringar och muskler och någon form av kamphund fick vara en förrymd fånge från ett främmande land. Typ USA. Han hade gömt sig i lastutrymmet på en Atlantångare – ja, jag vet att de knappt finns längre, men nu var det här en vild fantasi – och tagit sig hit den vägen, via London och sedan vidare hit i skumma polska lastbilar. När jag tittade på honom försökte han dressera sin hund så han kunde ta sig igenom alla säkerhetsanordningar på Nationalmuseum och stjäla en dyrbar skatt. För den förrymde mannen behövde stålars.

En annan granne, en ung kvinna, var mitt i ett otrohetsdrama delux. Och en tredje, en dam med tre hundar, försökte förskingra 80 miljarder från Nordea genom att hacka sig in i deras dator.

Sedan tog jag en kopp kaffe till. Det sved fortfarande mer i hjärnan än i rumpan. Jag var inte ens trött i knäna eller ryggen. Säkert eftersom jag satt upprätt och inte böjd över cykelstyret – det är också en fördel med att cykla på en motionshoj – man behöver inte hålla i sig. Ej heller drabbas man av motvind eller pyspunka.
Efter tre timmar hade jag cyklat 7,5 mil. Bra tempo fortfarande, och svettigt i värmen. Någonstans över tvåtusen kalorier skulle jag tydligen göra av med, berättade cykelns mätgrej.
”Jag behöver klippa luggen!”, tjoade åttaåringen då.
”Okej, jag ska bara cykla fem kilometer till”, svarade jag. Det gäller att hålla sig till reglerna så inte hjärnan tar över.

Efter åtta mil gick vi alltså till frisören med åttaåringen en sväng. Det hade heller aldrig hänt om jag hade cyklat Tjejvättern runt. Som tack fick jag en såpbubbleshow framför näsan när jag klev upp på cykeln igen. Trevligt.
Min man hade kom hem från jobbet och hejade på:
”Du måste ju sända direkt, lajv, på facebook när du går i mål!”

Okej. Men hur gör man? Även detta skulle bli en Förstagångsgrej. Gunnar visade, det är enkelt, du trycker där och där. Sedan är det bara att sända lajv.
Jaha, där ser man.
Nio mil, jag tog två morötter och trampade på. Lyssnade på Hjärnpodden, (som jag varmt kan rekommendera, man lär sig så himla mycket) och satt och antecknade bra saker att komma ihåg, i mobilen medan jag trampade på. Ännu en grej som inte går att göra när man cyklar på riktigt. Inte om man är rädd om folk.

Nio och en halv mil, nio komma sex, nio komma sju, nio komma åtta, det var nära nu, nio komma nio. Jag hade cyklat i tvåhundrafyrtio minuter. Fyra timmar nästan exakt. Nu var det bara femtio meter kvar, femton – dags för direktsändning! Upp med mobilen, trycka på rätt knappar. Det gick inte, sa mobilen. Men herregud! Vilken dramatik. Jag tog ett djupt andetag och försökte igen. Nu gick det. Plötsligt sände jag direkt över hela internätet.
”Det är lajv, det är lajv!” Hojtade jag exalterat in i mobilkameran och kastade en oproffsig skugga mot mig själv.

Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två ett noll.
”DÄR GÅR JAG I MÅL!”
Jag klarade det! Jag sträckte armarna upp i luften och skrattade lyckligt in i kameran. Jag gjorde det! Banne mig. Tjejvättern runt. Tio mil. På en dag. På fyra timmar och fyra minuter. Hurra! Tack kroppen och tack hjärnan och tack solen som värmde mina kinder. Det var en bra dag.

Här kan ni se slutspurtsfilmen: