Bild: Hillevi Wahl

Vad gör man på ett löparläger?

Publicerat: 2015-09-28   |  Hillevi Wahl

Hur går det egentligen till på ett löparläger? Vad är det som händer, vad är det för folk? Hur bra är de andra? Hur mycket och hur långt springer man? Frågorna är många. Här är svaren:

Det går till så här: Första dagen anländer alla, och då står alla och tittar lite nyfiket på varandra. Och alla tror direkt att de med de snajdigaste kläderna och skorna och längsta benen springer snabbast.
Det är oftast helt fel.
Man tror oftast också att alla som springer kommer att se ut som framsidan av Runners och ägna hela dagarna till att springa. Och att alla förmodligen har sprungit i hela sitt liv.
Det är också helt fel.
Halva gruppen började typ i går, eller kanske för bara några år sedan. Flera av dem har kanske bara sprungit ett eller två lopp någonsin. Och alla de som tror att de förmodligen kommer sist fram, brukar vara bland de starkaste.
Vilket faktiskt är rätt betydelselöst, för löparläger är inte en tävling, det är ett lekläger. Under två-tre pass varje dag leker man springlekar. Man springer långt och kort och man springer i lera och i skogen och hoppar över rötter och stenar och många bäckar små och dricker vatten ur bergskällorna – och det är så makalöst gott!
Sedan jagar man varandra över en myr och då visar det sig att en nioåring klår oss allihop, både i tempo och löpteknik. För det är lite det ett löparläger går ut på – att hitta tillbaka till det där inre barnet och det där självklara sättet som de flesta barn springer på.
Och vi skrattar och tjoar och alla är olika. En del vill springa längre och snabbare, andra vill lufsa på i sin egen takt. Somliga vill springa i tysthet och bara njuta. Andra vill tjattra på. Naturen är stor och man behöver inte bli störd av tjattret om man inte vill. Det är bara att springa lite i förväg så är det som om man är helt ensam på fjället. Eller i skogen. Det brukar bli ett par mil om dagen.
Sedan kommer man in vid den tända brasan och vilar fötterna och dricker te eller kaffe och börjar småprata. Om livet mest. Kanske om känsliga barn eller sina första riktiga jobb eller slottider för flygplan. Kanske om rädslor och bra böcker och ny forskning eller bara om roliga lopp man vill springa. Någon har sprungit just det och berättar hur det är. Någon har alltid gått före och kan visa vägen.
Sedan sticker man ut och tränar löpteknik. Eller har ett fyspass för att stärka upp bålstabiliteten. Och så skrattar vi lite till när alla försöker hoppa som grodor.

Sedan springer man in igen och äter gott. Vansinnigt gott. För man blir hungrig när man är ute sådär på fjället. I naturen. Hungern blir av den annan sort. Den är inte bara ett sug. Hungern är på riktigt. Man är hungrig på riktig mat. På bra mat, nyttig mat. Och gärna färdigserverad. Löparläger är lyx. Och bra samtal och rolig träning. Lek och allvar.
Och, för all del, en himla massa smutsiga kläder när man kommer hem. Men det är en helt annan historia.