Bild: Sofia Ekblom

Jag är livrädd för att sitta fast med fötterna

Publicerat: 2015-10-05   |  Sofia Ekblom

Med första grenen i klassikern avklarad är det nu dags att fokusera på de andra. Det känns som att nu blir det desto mera teknikträning. Förutom teknik så tillkommer det nya redskap – i löpning behövs ett par sjysta löpskor men när det kommer till cykling så behövs det helt andra redskap…
 
För ett tag sen var jag iväg till team Sportia för att införskaffa mig en ny cykel. Min gamla damcykel med cykelkorg, barnsadel och två växlar från tidigt 90-tal duger tydligen inte till Vätternrundan så nu är det dags att börja cykla racer.  Jag fick fantastisk experthjälp i butiken för jag kan verkligen ingenting om cyklar. Med deras hjälp fick jag en fin nybörjacykel utprovad och jag tror att den kommer att bli toppen – bara jag börjar öva…  
 
Min lilla pärla har nu stått ett par veckor i hallen och tittat på mig. Jag har inte tidigare tagit modet till mig att provcykla eftersom jag är livrädd för att sitta fast med fötterna och inte kunna ta mig loss. Och så har den så smala däck…

Men nån gång ska väl vara den första. Jag tog med mig Jörgen för att filma min första provrunda, till barnen sa vi att vi skulle övningscykla en stund. Jag vågade inte starta på vår grusväg så jag ledde ner cykeln till asfaltsvägen. Efter lång stund då jag bara satt på cykeln och provade att klicka i och ur fötterna var det dags att rulla iväg.

Jag hade fått rådet att starta med bara en fot fastsatt och cykla på ett tag innan jag klickade i den andra men jösses – det var inte helt enkelt att klicka i skorna i farten. Tillslut så gick det och det var så roligt! Jag har mycket att öva på, jag har ingen koll på växlar, när jag ska byta mellan fram- och bakväxlar etc men kul ska det bli. Det här är en gren som jag ser fram emot.

När vi kom hem till barnen så var Stellas kommentar: Mamma, har ni övat färdigt nu? Har pappa kunnat ta bort pinnen än? Jag kanske inte behöver nån som springer bakom cykeln och håller i den med en pinne men däremot skulle jag behöva en reflexväst där det står ”Övningscyklar” på ryggen… Undrar om det finna att få tag i?

Bild: Leila Söderholm

Äntligen dags för Lidingöloppet!

Publicerat: 2015-10-05   |  Sofia Ekblom

Äntligen dags! Började med att åka till min väninna som är massör för att få hälsenan tejpad. Den har strulat under hela våren men jag har gått otejpad hela sommaren. Jag har inte haft problem under hösten men i natt kunde jag inte släppa tanken på den och jag tyckte att den bultade hela tiden så bara för att släppa det orosmomentet valde jag att pyssla om den lite extra. Man får inte underskatta placeboeffekten!

Mötte upp Leila och tv-teamet innan loppet för lite försnack och uppladdning. Jag kände mig faktiskt glad och förväntansfull. Det är nog ett av de första löppassen som jag ser fram emot så det var en mycket positiv känsla. Vi hade inte mycket tid att hänga i startområdet så efter lite inspelade intervjuer drog vi oss till uppvärmningen.

Leila gav mig ett val: att börja med en spurt för att slippa trängas i första backen eller at det riktigt lugnt för att komma in i loppet sakta men säkert. Jag valde alternativ 2. Startskottet gick och med lätta fötter satte vi av över Grönsta Gärde. Första backen kom och den var brant! Jag rullade på i mitt eget tempo och snart var vi uppe.  Sedan rullade loppet på, Leila småpratade hela tiden och vi hade fullt sjå med att hålla tillbaka löpningen för att inte springa för fort. Det var väldigt kuperad terräng och här har vi pratat Abborrbacken men att det skulle vara så här backigt hela tiden hade jag nog inte räknat med.

Rätt som det var var vi framme vid backen med stort B. Jag höll mig till planen och valde att gå första delen och med korta steg tog vi oss raskt uppför och sen som belöning fick vi en lång nedförslöpa på andra sidan. Det är bra att ha med sig: går det uppför så kommer det sedan att gå nedför!

När vi började närma oss målet kom Karins backe – inte fullt lika lång men den var brant så här kom min andra promenadsträcka. Väl uppe på toppen hörde vi musiken från målområdet och det sluttade lätt nedåt så med ny energi i benen spurtade vi sista biten in i mål och den glädjen var enorm. Tänk att jag hade sprungit en mil!

Mitt tidigare rekord var 7,5 km på flacken och nu hade jag sprungit 10 km i kuperad terräng. Jag är så stolt över mig själv! Tiden var också en rolig överraskning – mitt mål var 1:30 och jag sprang in på 1:16. Tänk vilken utveckling sedan jag började mina första korta löppass i februari. Allt är verkligen möjligt – det är bara du själv som sätter gränserna.

Bild: Johnér

Intervallträning med Gunnar

Publicerat: 2015-09-21   |  Sofia gör en klassiker

Dags att träffa Gunnar igen. När jag kom fram till dagens träning stod han och sken som en sol och sa ”Målet med dagens träning är inte att orka hela vägen utan att du ska bli supertrött!”. Underbart…

Upplägget var intervallträning. Två varv runt spåret skulle motsvara 6*330 m som skulle springas i 7 min/km per intervall. Detta tempo skulle vara 2 min snabbare än mitt planerade tävlingstempo eftersom mitt mål är att komma under 1:30 på Lidingöloppet, dvs 9 min/km.

Lätt uppvärmning runt halva spåret och jag var redan trött… Ja, ja, bara att bita i och köra första intervallen. Jag bad Gunnar hålla tempot för ärligt talat så har jag ingen aning om hur fort jag ska springa för att hålla 7 km/h. Han förvarnade mig om att det skulle bli högre tempo än vad jag var van vid så jag sprang på. Det visade sig att jag sprang första intervallen på 5:30 tempo så det gick betydligt snabbare än planerat. Efter vila och uppmuntran tog vi tag i andra intervallen, betydligt backigare än den första. Igen så höll jag ett betydligt snabbare tempo och även den tredje med samma resultat. Vid det här laget kände jag hur självförtroendet stärktes och trots att jag var helt slut efter varje intervall så höll jag ihop hela vägen. Till och med den sista intervallen kände jag att jag hade lite krafter kvar i slutet så jag tryckte på det sista jag hade. Pulsen låg på 182 efter målgång vilket gjorde Gunnar mycket nöjd. Jag får nog lära mig lite mer om puls för ärligt talat så säger det mig inte så mycket… Totalt sprang jag alla intervaller på 5:30-5:45 tempo vilket såklart boostade självförtroendet!

Vi avslutade passet med några olika styrkeövningar för ben och rumpa som tydligen skulle ge mig mer spänst och klipp i steget – vi får väl se hur det blir med den saken…

 Efter passet fick jag behandling av en gammal senskada som jag har haft i tån. Inte varje dag som man får akupunktur ute i det fria. Hoppas verkligen att även detta kan hjälpa mig att få ett lättare löpsteg om inte foten krånglar!

Tidigare inlägg