Bild: Leila Söderholm

Äntligen dags för Lidingöloppet!

Publicerat: 2015-10-05   |  Sofia Ekblom

Äntligen dags! Började med att åka till min väninna som är massör för att få hälsenan tejpad. Den har strulat under hela våren men jag har gått otejpad hela sommaren. Jag har inte haft problem under hösten men i natt kunde jag inte släppa tanken på den och jag tyckte att den bultade hela tiden så bara för att släppa det orosmomentet valde jag att pyssla om den lite extra. Man får inte underskatta placeboeffekten!

Mötte upp Leila och tv-teamet innan loppet för lite försnack och uppladdning. Jag kände mig faktiskt glad och förväntansfull. Det är nog ett av de första löppassen som jag ser fram emot så det var en mycket positiv känsla. Vi hade inte mycket tid att hänga i startområdet så efter lite inspelade intervjuer drog vi oss till uppvärmningen.

Leila gav mig ett val: att börja med en spurt för att slippa trängas i första backen eller at det riktigt lugnt för att komma in i loppet sakta men säkert. Jag valde alternativ 2. Startskottet gick och med lätta fötter satte vi av över Grönsta Gärde. Första backen kom och den var brant! Jag rullade på i mitt eget tempo och snart var vi uppe.  Sedan rullade loppet på, Leila småpratade hela tiden och vi hade fullt sjå med att hålla tillbaka löpningen för att inte springa för fort. Det var väldigt kuperad terräng och här har vi pratat Abborrbacken men att det skulle vara så här backigt hela tiden hade jag nog inte räknat med.

Rätt som det var var vi framme vid backen med stort B. Jag höll mig till planen och valde att gå första delen och med korta steg tog vi oss raskt uppför och sen som belöning fick vi en lång nedförslöpa på andra sidan. Det är bra att ha med sig: går det uppför så kommer det sedan att gå nedför!

När vi började närma oss målet kom Karins backe – inte fullt lika lång men den var brant så här kom min andra promenadsträcka. Väl uppe på toppen hörde vi musiken från målområdet och det sluttade lätt nedåt så med ny energi i benen spurtade vi sista biten in i mål och den glädjen var enorm. Tänk att jag hade sprungit en mil!

Mitt tidigare rekord var 7,5 km på flacken och nu hade jag sprungit 10 km i kuperad terräng. Jag är så stolt över mig själv! Tiden var också en rolig överraskning – mitt mål var 1:30 och jag sprang in på 1:16. Tänk vilken utveckling sedan jag började mina första korta löppass i februari. Allt är verkligen möjligt – det är bara du själv som sätter gränserna.