Bild: Johnér

Så här långt har jag aldrig sprungit förr!

Publicerat: 2015-09-13   |  Sofia Ekblom

Idag var det dags att utmana mig själv. Barnen var på träning och jag och Jörgen hade 1,5 timme för oss själva att sticka ut på ett lite längre löppass.

Vi tog oss till ett nytt spår som jag aldrig sprungit tidigare och bara skylten vid spårets början: 7,6 km, fick det att fladdra till i magen. Jag har ju aldrig sprungit så långt, hur skall detta gå?

Det började inte helt klockrent: jag skulle bara knyta byxorna i början på spåret då snöret försvann i linnigen och gick inte att få tag i. Där och då var jag säker på att det var ett tecken på att jag inte skulle springa för vem kan springa med byxor som ramlar ner? Efter mycket slit och hjälp från Jörgen lyckades vi ändå få ordning på byxorna och det var dags att ge sig iväg.

Min vana trogen sprang jag på för fort och det var tur att jag hade med mig Jörgen som bromsade mig så att vi hamnade på ett tempo runt 8-8,5 min/km. Det krävdes många påminnelser…

Vader och vrister kändes stela och jag måste erkänna att det dök upp en hel del negativa tankar. Det enda som jag försökte fokusera på i det läget var min egen hållning och att springa med korta, lätta steg.

När det kändes som om vi hade sprungit i en evighet fick jag höra att vi hade kommit 3 km. Det är märkligt hur jag alltid tror att jag har sprungit dubbelt så långt mot vad jag egentligen har gjort. Där nånstans så försvann ändå värken i vader och vrister och vi malde på.

Spåret var böljande och lättsprunget tills vi kom till 5 km, då började en lång, seg uppförsbacke. Den var inte brant men den tog aldrig slut. Men med fokus på att korta steget än mer och ta det jättelugnt så nådde vi till sist krönet.  Därefter rullade det på fint, när det var 1 km kvar kändes faktiskt energin på topp och jag kunde öka tempot.

Sista 200 metrarna gick uppför och där var jag pigg nog att trycka i lite till. Totalt tog det 60 min blankt på 7,5 km och jag var supernöjd! Framförallt för att jag höll ihop hela vägen och att det fanns kraft kvar.

Jag känner mig inte fullt lika ängslig inför Lidingöloppet nu men jag vet att backarna där är betydligt värre…