Bild: Johnér

Gamla ljusa minnen kan göra oss lyckliga

Publicerat: 2016-07-08   |  Tina Löfström

Mormor. Min fina mormor. En riktig urkraftskvinna. Kvinnan som på så många sätt lever vidare genom min mamma, som har samma urkraft. Mormor var alltid glad. Hon nynnande eller sjöng medan hon lagade mat, städade eller påtade i trädgården. Hon var kärleksfull och tog emot oss barn med stora varma kramar ord om hur roligt det var att vi kom och hälsade på. Hon var mjuk och hon var hård. Hon älskade villkorslöst och hade tydliga gränser. Hon kunde med en enda blick – mördarblicken, som jag skämtsamt kallar den – få mig att med skam i kroppen bittert ångra buset jag precis gjort.

Som när vi tittade på ”Hem till gården”. Mormors heliga tv-tid. Jag satt där tyst i soffan bredvid och höll på att dö av uttråkning. Jag hasade längre och längre ner i soffan. Jag hängde upp och ned i soffan. Jag kravlade på golvet nedanför soffan. Och jag ålade mig i smyg bort från soffan, ut ur vardagsrummet för att hitta på äventyr. Två sekunder senare kom blicken. En blick och inget mer. Då visste jag att det var kört. Bara att hasa sig upp i soffan igen och genomlida resten av avsnittet.

En annan dag kom vi hem till henne och som brukligt fick vi barn saft och de vuxna drack kaffe. Mormors syrensaft. Jag och min bror blev serverade nygjord saft i varsitt glas och började hungrigt dricka den söta saften. Sekunden efter spottade vi ut den med ett ljudligt ”blä!”. Vi började knorra om att saften var äcklig och smakade konstigt. Då kom blicken. Vi höll tyst och försökte dricka saften lydigt. Men det gick inte. Den spottades igen ut, samma sekund som den druckits. Både jag och min storebror vägrade dricka och tillslut så smakade mormor irriterat på saften för att visa oss ungar att det inte var något fel på den. Lika snabbt spottade hon ut den med ett förvånat och ljudligt ”Usch”. För visst smakade saften underligt.

En av de saker jag fascineras mest över med hjärnan är att vi har ett eget Netflix innanför pannbenet. En funktion, där vi med ett enkelt val kan plocka ut och spela upp tidigare episoder ur våra liv. En minnesbank där alla våra minnen finns bevarade att ta fram och spela upp när helst vi vill det. Men det bästa med det är att vi med full känslostyrka och med alla våra sinnen kan återuppleva händelser vi varit med om. Jag kan känna den äckliga smaken av saften. Jag kan känna känslan när mormors blick borrade in sig i mig. Jag kan känna värmen och mjukheten i mormors välkomnande famn.

Tack vare forskningen vet vi idag att minnena påverkar oss känslomässigt lika starkt som när vi upplevde dem. Att tänka tillbaka på ett gammalt, lyckligt minne gör oss lyckliga igen. Det får oss att leva oss in i samma känsla och hämta med oss dåtidens lycka in i nutiden.

För visst smakade saften underligt. ”Det är ju likör!” tjöt mormor. Hon hade tagit fel i kylskåpet och serverat oss hemmagjord likör utblandat med vatten istället för saft. Då var blicken som bortblåst och mormor var ödmjuk och ångerfull. Varm och go och rättvis. Vi hade haft rätt.

Nu när jag sitter här i mitt kök och tänker på mormor så känner jag samma kärlek, glädje och värme som jag kände då. Över 20 år senare har jag lånat lycka från dåtiden och här och ler åt alla gamla minnen jag just tänkt tillbaka på. Och jag är tacksam. Tacksam över min underbara mormor och alla roliga och dråpliga minnen. Jag njuter. Njuter över ett liv rikt av upplevelser. Och jag ler och vinkar i tanken. Vinkar till mormor i himlen. Min älskade fina, fantastiska mormor. Som jag älskar lika mycket nu som då.