Bild: Tina Löfström

Misstänksamhet mot goda gärningar?

Publicerat: 2016-07-15   |  Tina Löfström

I Bristol, England, precis på gränsen till Wales, bestämmer sig ett gäng skolbarn för att spendera dagen med att göra goda gärningar ute på stan. De delar ut blommor till främlingar och de sätter in uppmuntrande bokmärken i låneböcker på biblioteket. Hela deras dag syftar till att sprida lycka och att göra gott för medmänniskor. Deras upptåg blir uppmärksammat av media och klippet hamnar i mitt flöde på facebook. Jag tittar på det och glädjen sprids i kroppen.

Vi vet idag, tack vare forskningen, att goda gärningar gör både mottagaren och oss själva lyckligare. Vi vet att goda gärningar är lika smittsamt som en förkylning på hösten. Vi vet att de kan förändra hela samhällen till det bättre, till att bli lyckligare. Jag vet allt detta. Jag jobbar ju med att sprida den kunskapen!

Men mitt i alla goda gärningar som barnen gör, så ser jag något som får mig att ifrågasätta oss vuxna och särskilt mig själv. Jag minns den där gången utanför tågstationen då en liten tjej kom fram till mig och gav mig en blomma. Jag minns hur glad och smickrad jag blev och lycklig över att den lilla tjejen gjorde något så fint. Men jag minns också hur den lilla tjejen tittade uppfodrande på mig sekunden efter att jag tagit emot blomman och sträckte fram handen och sa ”50 kronor”. Jag minns hur lurad jag kände mig. Och dum. Och jag minns hur glädjen förbyttes i ilska och besvikelse.

Alla dessa minnen kommer tillbaka när jag tittar på filmen om skolbarnen i Bristol. När jag ser hur de vuxna med förvåning men också ett uns av misstänksamhet tar emot de blommor som barnen delar ut. Och det gör mig förbannad. Här står det barn som i klippet berättar om personer som inte ville ta emot blommorna. Barnen säger ”Det spelar egentligen ingen roll, för vi försökte åtminstone”. Vilken lärdom har vi vuxna gett barnen? Att godhet inte kommer utan misstänksamhet. Att om man gör goda gärningar, så blir folk misstänksamma.

Som vuxna är vi fullproppade med erfarenheter. Men är det rätt att barnen ska drabbas av de förutfattade meningar som dessa erfarenheter gett oss? Är det rätt, att jag nästa gång jag blir erbjuden en blomma på stan av ett barn, kommer att bli misstänksam istället för glad?

Nej. Så ska det inte gå till. Det är vårt ansvar att tillsammans hjälpas åt att uppfostra kommande generationer till att tro på goda gärningar. Det är vårt ansvar att se till att sätta våra upplevelser åt sidan och att i första hand se en god gärning precis för vad den verkar vara: God och kravlös.

Det är vårt ansvar att tillsammans hjälpas åt att uppfostra en generation som tror på godhet och vänlighet. Och nästa gång jag får chansen att bidra till det så kommer jag att ta den. Jag kommer att ta emot blomman. Jag kommer att bli glad. Tack vare barnen i Bristol.

Vad kommer du att göra?