Bild:

Rensning i förrådet rensar hjärnan!

Publicerat: 2016-08-05   |  Tina Löfström

Den här texten handlar om att rensa ut. Den handlar också om att säga stopp i förväg. Men allra mest handlar den om att verkligen älska det vi omger oss av och att bara omge oss med det vi verkligen älskar.

Jag och Daniel är i flyttartagen. Vi har precis flyttat in i vårt nya, fina hus som vi har längtat efter så länge. Månaden innan flytten har tankarna, livet och planeringen kretsat kring rensning och rensningsresan har varit en slags mental frigörelse. Överallt i förra lägenheten har det funnit saker som ingen av oss överhuvudtaget lagt märke till på lång tid.

Längst in i köksskåpet stod en bortglömd termos. I linneskåpet trängdes gardiner som inte sett dagens ljus sedan vi flyttade hit. I lillrummet (eller skräprummet som vi skämtsamt kallat det) har allt som inte haft en naturlig plats i hemmet hamnat och skapat en fruktkompott av missmatchade grejer som varit för viktiga för att slänga och för oviktiga för att hylla.

Och så hade vi förrådet. Det hemska, monstruösa förrådet.

Den ångest som förekom dagarna innan den stora förrådsrensningen vill jag knappt prata om. Från golv till tak sträckte sig ett berg av grejer som för länge sedan tappat sin glans och som fått falla i glömska. Som en urskog som ingen besökt på århundranden. Allt detta fanns i vårt förråd. Och allt detta har funnits i periferin under hela den tid de legat där. Som en tung, gammal sten i urskogen. En mossig en, som smälter in i dess omgivning och inte gör något väsen av sig och som bara är där. Tung och kall och tyst.

Jag förstod det inte förrän rensningen av förrådet var klart. Jag förstod det inte förrän den initiala ångesten hade lagt sig. Jag förstod det inte förrän vi skänkt bort de mesta av grejerna till någon som verkade älska dem lika mycket som vi låtit bli att älska dem. Då förstod jag. För plötsligt var stenen borta. Som ett poff försvann den tunga bumlingen i intet och lämnade plats åt nya känslor. Tomhet. Frihet. Lättnad. Rörelse. Energi. Jag känner mig tio mentala kilo lättare!

Det får mig att fundera över varför vi samlar på oss en massa skräp ifrån början. Varför blir vi så förblindade i affärerna, på loppisarna och på köp- och säljsajterna? Det är som att grejerna vi köper står där med en skinande aura som lockar med lycka och välgång. Som att de med långa, mörka ögonfransar fladdrar förföriskt och att vi i ett ögonblick av svaghet blir förförda och smälter inför deras charm. Så vi tar med det hem. Vi älskar dem en vecka eller två innan dammet faller likt snöflingor över dem och vi glömmer bort dess forna glans. Och så hamnar de i urskogen. I köksskåpet. I lillrummet. Och där inne förvandlas de till en mental stenklump som suger energi och tynger tills vi rensar och frigör oss själva från tyngden.

Men vad händer om vi skriver om reglerna redan ifrån början? Om vi lovar oss själva att bara omge oss med sådant vi verkligen älskar? Saker som får oss att känna uppskattning och glädje i nöd och lust? Tänk om vi skulle vara lika noggranna när vi väljer saker till vårt hem som vi är när vi väljer livskamrat? Hur skulle förråden se ut då? Tomma? Skulle de behöva rensning? Skulle de tynga oss eller lyfta oss?