Hilelvi Wahl skriver om blyga barn Bild: Johnér, press.

Hillevi Wahl: ”Hjälp, mitt barn är en blygis”

Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl har tre blyga barn.
Här skriver om hur det är att vara förälder till en blygis. Om skolgång och om oro.
– De här blyga barnen är ofta väldigt intelligenta och mycket mognare än sina kompisar, säger föräldrapsykologen Malin Alfvén.

Publicerad 2016-12-15 | Hillevi Wahl

Jag har tre blyga barn. Men det fattade jag inte först. Jag trodde först att det var köttbullarna som min äldste son fick ont i magen av. Sedan trodde jag att allt var mitt fel, att jag hade curlat honom för mycket. Sedan trillade polletten ner. Oss emellan så är faktiskt blygisarna de bästa barnen. Det vet jag nu. De är så himla mogna på ett sätt. Så analyserande.

– Det är de som blir journalister, författare, forskare, präster och psykologer, säger föräldrapsykologen Malin Alfvén. Men blygisarna får ofta en livskris redan när de börjar skolan. Alla mina tre har fått det. Minsta tjejen fick ta med till en pratdoktor (psykolog). Det var bra. Himla bra, faktiskt, för där fick hon med sig verktyg för resten av livet. Men just när det händer så känns det lite som att man går sönder, som förälder. Tro mig, jag vet.

Jag pratar ofta om mina blyga barn när jag är ute och föreläser. Och får många frågor. Därför tänkte jag berätta om min Elliot och hur det var när han skulle börja skolan. Då intervjuade jag också Malin Alfvén om hur man kan hjälpa blyga barn. Det kommer i slutet av berättelsen.

”Han måste lära sig att ta för sig”, sa alla

Först trodde vi att det var köttbullarna. Att det var därför han fick ont i magen. Men sedan förstod vi.

”Jag är nervös, mamma”, sa han.

Det tog fem år för mig att fatta: Min son Elliot är ett av alla dessa blyga barn, som jag har hört talas om. Inte förrän han började få panik inför skolstarten och vek sig dubbel i navelkolik för att han var så nervös, så trillade polletten ner.
 Han har alltid varit en känslig kille, min fina Elliot. När andra har klagat över sina vilda pojkar har han suttit för sig själv och pulat, och iakttagit. Först var det skönt, men sedan blev jag orolig. Inte minst när jag såg hur de andra ungarna tog hans leksaker.

”Han måste lära sig att ta för sig”, sa de på dagis

Jag kände mig som en dålig mamma, som inte hade lärt honom att bli kaxig. Curlade jag honom för mycket?

När vännerna sa att det var dags att skaffa barnvakt och göra lite vuxensaker, bara jag och Gunnar, då gjorde vi återigen som vi ”borde”. Vi lämnade honom hos farmor, som vi visserligen inte träffar så ofta, men hon är ändå hans farmor.

Oron gnagde i magen. Och när vi kom hem igen möttes vi av en Elliot i upplösningstillstånd. Han var fullkomligt panikslagen. Jag förstod att han trodde att vi hade övergett honom, lämnat honom där med en farmor som han knappt kände. Han grät och skakade, som i ett trauma. Jag får fortfarande en stor ångestklump i magen när jag tänker på det.

Vi borde ha pratat med honom och förberett honom, tänkte jag.

Men vi försökte det också. Några månader senare lät vi gudfar ta hand om honom. Men Elliot bara grät och grät tills han somnade.
Då ville jag inte mer. Sedan dess har vi inte vågat ha barnvakt mer än två gånger – när de andra barnen har fötts.
På dagis tog det flera månader innan han närmade sig de andra barnen. Likadant var det när han så småningom fick en lillebror. I mer än ett år låtsades han om som om han inte fanns.
Men då hade vi i alla fall lärt oss att låta honom vara. Att han fick ta allt i sin egen tid. Nu är de bästa kompisar.
”Det här är min lille vän”, brukar han säga när han presenterar sin lillebror.

Har en längre startsträcka

För det är inte det att han är sen i utvecklingen. Men han har en längre startsträcka. Han studerar och iakttar. Och sedan – från att ha sagt enstaka ord i tre år – så stod han plötsligt i dörren en dag och sa: ”Mamma, jag håller på att tappa byxorna!”

Samma sak med att rita. Först drog han inte ett streck på fyra år. Och jag tänkte att okej, man kan klara sig i livet utan att kunna rita. Sedan, en dag så tog han en bunt papper och ritade människor och hus och tvättmaskiner in i minsta detalj och vattenfall och snöklädda berg. ”Hur har du lärt dig det?”, frågade jag. ”Jag har lärt mig själv. Jag kan allting.” Det är helt fantastiskt. Även om han också kan bli vansinnigt frustrerad när inte teckningen eller uppfinningen blir som han hade tänkt sig i sitt huvud.

Luciatåget är som en enda lång helvetesvandring

Vad är problemet då, kan man undra. Problemet är andra människor. Och nya situationer. Han får panik – och kolik. Ett tag vågade han knappt gå till dagis för att han var så rädd att någon skulle titta på honom. Kalas kan vara en pärs. För att inte tala om det årliga luciatåget, som har blivit som en enda lång helvetesvandring.

”Det tycker alla barn är så trevligt! Elliot kommer nog också att tycka det i år”, säger förskolepersonalen.
Men han bröt ihop. Varje år. Inte förrän han var sex år fattade jag – och lät honom låta bli. Varför begrep jag inte tidigare?

Blyghet är ärftligt

– De här blyga barnen är ofta väldigt intelligenta och mycket mognare än sina kompisar. Det är därför man inte får ihop det som förälder. För samtidigt kan de börja gråta som spädbarn. Eller till och med bajsa på sig. Då kommer många föräldrar till mig och frågar vad de har gjort för fel. Men de har ju inte gjort något fel! Blyghet är ärftligt, säger föräldrapsykologen Malin Alfvén lugnande.

I skolan ska man vara tuff. Och våga ta för sig. Jag är livrädd att min fina, känsliga Elliot ska bli mobbad eller få ont i magen.

– Undersökningar har visat att den absolut största stressfaktorn för ett barn är att börja skolan. Så det är inte konstigt att många barn får ont i magen då. Förbered honom så mycket du kan. Prata med lärarna och berätta hur han funkar. Säg att du kanske kommer att sitta med i klassrummet ett tag – om han vill det, säger Malin Alfvén.

– Det fantastiska med de här barnen är att
 deras kroppar är som barometrar på hur de mår. Och det går nedifrån och upp. Små barn får ont i benen, växtvärk, femåringar får ont
 i magen och större barn får huvudvärk. Det
 är tecken på stress. När de får ont har det blivit för mycket. Då får man backa ett tag.

– Sedan blir det ju inte bättre av att de inte vågar gå på toaletten i skolan, eftersom de inte får vara ifred. Då kan de få ont i magen för att de går och håller sig.

– Men de är ungarna är också fantastiska på att hitta egna överlevnadstricks. Blir bra på att flytta fokus.

Elliot använder humorn. Blir en situation jobbig kan han plötsligt ta på sig en rolig hatt och göra en liten enmansshow för att lätta upp stämningen. Och när det var jobbigt att gå till dagis, så kom han på att han kunde ta med sig en liten sak. Det kunde vara vad som helst. En skruv eller ett förstoringsglas eller mammas taxeringskalender. När han kom fram visade han glatt upp saken – och så flyttades fokus från honom själv.

Du säger att det är ärftligt. Och jag tänker på min pappa – som Elliot är så otroligt lik. Han använde också humorn för att överleva – men även alkoholen. Så jag tänker att jag måste vara varsam med Elliot. Hjälpa honom att hantera sin blyghet, att visa att det är okej.

– Ja, många av de blyga barn som jag mött som små, har i dag blivit journalister eller skådespelare. De är ju experter på att iaktta. Och alkoholismen är den största yrkessjukdomen i båda fallen. Det är nog ingen slump.

Delar av texten har tidigare varit publicerad i mama.

Så hjälper du ditt blyga barn

  • Tvinga aldrig barnet att göra någonting som det inte vill.

  • Förbered barnet inför varje ny situation.
  • Ta gärna med honom eller henne och titta på till exempel den nya skolan. Får barnet ont i magen så är det en tydlig signal på att du går för fort fram. Vänta lite och pröva sedan igen.
  • Gå framför ditt barn och ploga vägen. Prata med förskolepedagoger eller lärare. Berätta vad barnet behöver för att känna sig tryggt och komma till sin rätt.