Hillevi Wahl: Varför skäms vi för att vi blir sjuka? Bild: Johnér

Varför skäms vi för att vi blir sjuka?

Sluta skämmas för att ni blir sjuka – det är inte ert fel! Läs Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahls kloka tankar om ett sorgligt samtidsfenomen.

Publicerad 2016-10-19 | Hillevi Wahl

”Det är banne mig ingen självklarhet att man ska vara frisk och kunna skutta omkring i skogen när man är femtio!”

Så motiverade jag min femtioårspresent till mig själv – att springa 50 lopp på ett år. För att fira min fantastiska kropp. För att den funkar trots allt elände jag har utsatt den för.

Men det fanns ett annat, stort allvar bakom de där inledande raderna. För jag ser allt fler omkring mig som blir sjuka. Starka, friska, hårt jobbande kvinnor och män som från en dag till en annan ordineras vila. Många gånger strängeligen. För att de har fått hjärt- och kärlsjukdomar. Eller cancer. Eller har blivit utbrända. Eller något annat allvarligt.

Och det som slår mig gång på gång är att de vill hålla det hemligt. Att bara de närmaste får veta. Att det ska viskas om diagnosen. De vill för allt i världen inte att bilden av dem själva, som friska och starka och kapabla, ska förändras. Det är som om de skäms. För att de har blivit sjuka.

Men varför?

Så dumt att skämmas

Är det för att vi har fått höra så mycket att vi själva kan skapa våra liv? Och att vi därför tror att andra tror att vi måste ha gjort något fel? Att vi är personligt ansvariga för våra sjukdomar? Trots att vi kanske till och med gjort "alla rätt": Tränat, ätit nyttigt och mindfulnessat och yogat.

"Det var så jobbigt. Jag hade målat upp en bild av mig själv som superwoman. Och plötsligt var jag inte det längre", säger en kompis. Om sjukdomen som förändrade hennes liv.

"Det kändes som om jag hade ljugit."

Det var det hon skämdes mest för.

Så dumt!

Inga garantier

Vi vet ju att sjukdomar slår vitt och brett. Visst kan vi öka våra odds genom att äta rätt och träna, dricka mindre och sluta röka. Visst mår vi dessutom bättre då, längre. Inte minst psykiskt.

Men det är allt.

Resten handlar om samhällsansvar. Vårt kollektiva ansvar. Och ren otur.

Det finns inga garantier.

Allt vi kan göra är att känna tacksamhet för det vi har. Att älska våra kroppar, trots allt.

Och ta bort all skam! För den hjälper inte en kotte.

Heja skamlösheten!