Hillevi Wahl efter att ha kommit i mål i Kullamannen-tävlingen Bild: Elliot Wahl

Trotsa höstdeppen och kör på glädjeblippet i bröstet

Hillevi Wahl om att trotsa negativa argument

Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl fick höra att det inte var realistisk att hon skulle kunna genomföra löpartävlingen Kullamannen. Men det gjorde hon – tack vare en positiv livsfilosofi.

Publicerad 2017-11-06 | Hillevi Wahl

”In spite of everything, yes, let’s!” Det skrev Vincent van Gogh till Emile Bernard i ett brev 1888. Det där har jag burit med mig sedan jag skrev ner det i någon dagbok från förra seklet. Efter helgens Kullamannen-tävling i Skåne – så är det just i det citatet jag dansar till igen.
”Hillevi, det är inte realistiskt att tro att du kan genomföra Kullamannen”, sa min rehabkille Martin för en månad sedan. Han sa det gång på gång, med stort allvar. ”Inte med din besvärsbild.” (syftar på artros, reds anm) ”Men vi kör som OM det vore realistiskt”, sa jag. Och bad om rehabövningar, som OM det vore möjligt. Martin bara skakade på huvudet åt min galenskap.

En månad senare stod jag på startlinjen i Mölle hamn, ödmjukt försiktig inför utmaningen. 13 kilometer i svår teknisk terräng, i ”den lerigaste banan någonsin”. Jag visste att varje kilometer på banan vore en seger. Målet var att faktiskt ta mig runt. Om jag bara kunde komma i mål med ett leende, så struntade jag helt i vilken tid jag fick.

Glädjetårar i mål

Det var en tuff bana. På vissa sträckor fick jag kriga mig fram, sätta en fot framför den andra, så rakt det någonsin gick, så att inte min uppluckrade menisk skulle klappa ihop helt. ”Det är du som bestämmer vad din kropp ska göra”, hade rehab-Martin också sagt. Nu var det ett mantra jag hade med mig. Lyssna på kroppen, men det är du som tar besluten. Jag kom i mål. Med ett gigantiskt stort leende och glädjetårar som rullade nerför kinderna. Tänk att det gick ändå! Det var kanske inte realistiskt, men det var verkligt.

Strunta i negativa argument

”In spite of everything, yes, let’s!” Det är en livsfilosofi jag har kring nästan allting. Det finns alltid argument för eller emot. Speciellt när det gäller sådant som är motigt eller lite läskigt. Det är lite så vår hjärna är programmerad. Att lyssna mest på alla negativa argument. Just nu finns det massor av skäl att stanna inomhus och strunta i den där motionsrundan:

  • Det är busväder, regn och rusk.
  • Det är länge sedan du sprang regelbundet.
  • Det skulle säkert vara jobbigt.
  • Du skulle behöva leta fram springkläderna.
  • Springklockan är inte laddad. Och så vidare, i all oändlighet.

Men om du stänger av det där negativa bruset och lyssnar inåt bröstet, kanske du - som jag - hör ett glatt blippade. Det kan vara hjärtat. Det kan vara en liten löparlängtan. Blipp, blipp, blipp, säger den och viskar: In spite of everything, yes, let’s! Det behöver faktiskt inte vara långt. Och det behöver inte gå fort. Men jag tror faktiskt att man måste trotsa negativiteten och springa lite då och då. Så det där inre löparglädjeblippandet får utlopp och kan jubla i bröstet. För OM det går – då är det bland det absolut underbaraste som finns.