Vi måste våga prata om psykisk ohälsa skriver Hillevi Wahl Bild: Mostphotos

”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa”

Hillevi Wahl om rädslan för att bli utstött

Vi måste våga prata om hur vi mår. Och vi måste våga prata med de unga om hur de mår. Och ta oss tid att lyssna. Det skriver Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl.

Publicerad 2017-05-16 | Hillevi Wahl

I mitt arbete som ambassadör för kampanjen Hjärnkoll – som vill att vi ska prata mer öppet om psykisk ohälsa – har jag mött många unga som inte vågar berätta för de vuxna vad de går och bär på. De tror inte vi vuxna klarar av att höra det.
– De har nog med sitt liv ändå, säger barnen.

”Barn tar hand om vuxna”

Jag pratar med tjejer och killar som går i sjuan, åttan eller nian och har svåra trauman efter sexuella övergrepp, självskadebeteende eller ätstörningar. Ibland till och med självmordstankar. De vuxna stressar förbi dem. Kanske av rädsla för att de kanske ska säga något. För tänk om de unga faktiskt berättar om sin svåra, tuffa vardag – då måste vi kanske göra något åt det. Och hur skulle vi hinna det, vi som själva knappt kan ta hand om oss själva?

I en undersökning som tidningen Topphälsa nyligen gjorde så visade det sig att hälften av alla kvinnor känner sig stressade varje dag. 69 procent är oroliga för att drabbas av utbrändhet. Och akut stressreaktion är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i dag. Det här drabbar inte bara oss själva. Det drabbar också våra barn. De blir medberoende och försöker ta hand om oss, när det borde vara tvärtom.

”Vi är skräckslagna för att bli utsatta”

När jag är ute i skolor och pratar om psykisk ohälsa och hur vanligt det är, så blir de unga så lättade. De tror att de är de enda som går och kämpar med sina tankar. De bär allting själva. Men sanningen är att en av fyra svenskar uppger i nationella undersökningar att de har erfarenhet av psykisk ohälsa. Tre av fyra säger att de själva eller någon i deras omedelbara närhet har erfarenhet av psykisk ohälsa. Sedan har vi en miljon svenskar som har någon form av beroendeproblematik.

– En av fyra. Tre av fyra. En miljon. Det blir ju nästan inga kvar!, säger jag.
Då skrattar barnen lättat.
– Då kan vi ju fundera på vad som är normalt. Vi kanske ska vända på begreppet, säger jag.
Och de nickar. Sedan kommer frågorna och berättelser. De bara väller fram.
– Jag tror min kompis har ätstörningar, vad ska jag göra?
– Min mamma vågar inte gå ut, jag skäms så för henne.
– Jag hör röster och vet inte vart jag ska vända mig.
– Min tränare utsatte mig för sexuella övergrepp, nu har jag sådan panikångest att jag inte orkar leva längre. Då stannar jag kvar. Jag börjar alltid med att säga: – Vad bra att du berättade det för mig.

Ofta lägger jag en hand på deras arm för att ta in barnet i flocken. Det här handlar så mycket om att vi är skräckslagna för att bli utstötta, det är därför vi inte vågar berätta. Genom att dra in barnet i flocken så får jag ner stressnivåerna på hanterbar nivå. Sedan frågar jag lugnt:
– Kan du berätta mer för mig, så jag förstår? Jag vill gärna förstå hur du tänker. Genom att fråga med respektfull nyfikenhet så blir det bra. Respektfull nyfikenhet. Ta med er de två orden. De är magiska.

”Alla har någon skit”

Jag vet att många vuxna har svårt för att veta vad man ska säga. Hur ska man fråga? Vart kan man vända sig? Bara 37 procent av alla svenska skolor har en krisplan för vad pedagogerna ska göra om de upptäcker att barn far illa. Det gäller både kommunala och privata skolor. I resten av alla skolor, 63 procent, tvingas pedagogerna hitta hjälp själva. Det säger sig själv att det inte blir bra.

Genom att lära oss mer, för barnens skull, kommer vi att lära oss mer om oss själva och var det finns bra hjälp att få. Då kan vi hjälpa andra och må bättre själva. Det blir en så kallad win-win-situation. För vi har det här runt omkring oss, allihop. Alla har någon skit, som jag brukar säga.
– Om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar så skulle ingen vilja byta. Men vi kan hjälpa varandra.

Genom att säga: Jaha, har du de där operfekta grejerna, vad intressant. Jag har de här. Hur gör du med dina? Jag gör så här med mina. Genom att vi delar med oss av det som har funkat för oss, så blir livet lite vackrare och lite lättare att leva. Som Leonard Cohen sjöng: ”There’s a crack in everything. That’s where the light gets in.”

Här kan du få hjälp

Tjejzonen
Frisk och fri (Riksföreningen mot ätstörningar)
Drugsmart
Trygga Barnen
Bris
Junis