Ramona Gren före-efter viktnedgången då hon gick ner 88 kg Bild: Ramona Gren

Magoperationen misslyckades – då sprang Ramona bort 88 kilo

– Det här är mitt krig – och det tänker jag vinna!

En gastric bypass-operation skulle äntligen hjälpa Ramona Gren att bli av med alla överskottskilon – trodde hon.
Men magoperationen misslyckades och efter sex månader hade Ramona bara gått ner två kilo.
Då började hon springa. Överst på listan på nya utmaningar: marathon och Iron Man.

Publicerad 2016-08-29 | Hillevi Wahl

När Ramona Gren vägde 163 kilo fick hon nog. Hon gick till läkaren och bad om hjälp. Han rekommenderade henne genast en gastric bypass-operation. Ramona tackade ja och var övertygad om att det skulle hjälpa henne få ordning på vikten.
Men magoperationen misslyckades. Efter sex månader hade hon bara gått ner två kilo. Då bestämde sig Ramona för att förändra sitt liv, själv. Hon började springa – och har i dag gått ner 88 kilo. Men inte nog med det – hon ska springa Marathon och siktar på en Iron Man.

Hej Ramona! Tack för att jag får intervjua dig. Du har en så stark berättelse. Kan vi ta det från början. Hur kom det sig att du ville göra en magsäcksoperation?

– Jag vägde 163 kilo och kunde inte sköta min egen hygien. Jag var jättedeppad för att hela mitt liv hade blivit så tungt. Jag var inte stillasittande eller lat, men jag älskade mat och jag tröståt en hel del! En dag fick jag nog. Jag bestämde mig för att göra något åt mitt liv.
– Jag gick till läkaren och bad om hjälp. Han gav mig rådet att göra en gastric bypass-operation, vilket jag gjorde! Och tänkte att NU går jag ner massor! Men nej – sex månader efter operationen så hade jag bara gått ner två kilo.

Hur tänkte du då? Jag har pratat med ett flertal människor som känner sig totalt misslyckade efter magsäcksoperationer, och tror att det är deras eget fel.

– Ja! Exakt så var det – och läkarna skyllde misslyckandet på mig också. Det kom fram senare att 3 procent inte hade effekt av operationen! Det glömde de berätta. Dietisterna och läkarna kunde inte förklara varför vågen stod still. Men jag har aldrig varit en person som ger upp.
– Så jag bestämde mig för att börja springa. Jag kunde bara springa 40 meter de första gångerna. Men jag gick hem till min man och sa att jag skulle springa Göteborgsvarvet. Det var i juni. Året efter sprang jag banan, 110 kilo tung. Året därefter vägde jag 90 kilo och nu är jag nere på 75 kilo.

Fantastiskt! Vilken kämpe du är! Så här, 88 kilo senare, kan du se ett mönster i varför du tröståt?

– Min pappa övergav familjen när jag var liten och mamma mådde väldigt dåligt under min uppväxt. Jag har själv alltid haft en tomhet och rotlöshet inombords.

Var du alltid knubbig, även som barn?

– Jag gick upp i vikt som fyraåring, och har alltid varit överviktig sedan dess. Jag var fruktansvärt mobbad genom hela skolgången och hoppade av gymnasiet efter två veckor för att jag mådde dåligt och hatade allt och alla.
– Jag åkte till Island och jobbade med hästar, bara 16 år gammal. Där jojobantade jag några år, innan jag blev gravid med min dåvarande pojkvän – som senare lämnade mig när jag var i sjunde månaden. Då brakade vikten upp igen. 
– Efter mitt andra barn stod vågen på 163 kilo.

Nu är du 33 år och har du gått ner 88 kilo. Det är ju en hel människa! Hur lång tid tog det?

– De första 60 gick på tre och ett halvt år. Sedan har det varit trögt med de sista 28. Men jag har hela tiden kämpat vidare, det här är mitt krig och det tänker jag vinna.

Samtidigt kämpade du på med en rätt tuff utbildning?

– Jag som hatade skolan, utbildade mig till sjuksköterska och var färdig i år!

Och dessutom är du spinninginstruktör!

– Ja, det är det bästa jag har gjort. Jag älskar att motivera andra att förändra livet. Nu kör jag mina spinninggrupper här i Dingle, där jag bor.

Hur tänker du kring träning och mat nu?

– Jag tränar minst fem gånger i veckan. Men jag har alltid en vilodag. Jag äter allt utom bröd och pasta eftersom jag är känslig för gluten. Och jag älskar tårta!

Hur är ditt förhållande till din kropp?

– Jag ser mig nog fortfarande som fet, tyvärr. Hjärnan har inte riktigt hunnit med där.

Tröstäter du i dag, eller äter med känslorna, som så många av oss?

– Nej. inte längre. Nu är mat något nödvändigt, men gott. Är jag ledsen nu, så springer jag eller cyklar jag i stället. Jag har inte tid att tröstäta, förresten, livet går i 120 knyck, haha.

Vad drömmer du om framöver?

– Först marathon och sedan Iron Man. Jag älskar att springa. Det ger mig energi och rensar skallen. Och så vill jag bli anestesisköterska. En livsdröm går i uppfyllelse redan nu i höst, när jag börjar jobba som sköterska i ambulansteamet.

Stort och varmt tack för att du ville berätta om din livsresa, Ramona. Och ett rungande Lycka till! på Maraton och Iron Man så småningom. Heja dig!

Anna Skarp och Ramona Gren på Tough Viking

På hinderbaneloppet Tough Viking: Ramona Gren till höger med kompisen Anna Skarp.