Heidi Martikainen och väninnan Rebecka sprang Tjejmilen för att hedra minnet av Heidis avlidne bror Bild: Privat

Löptränar för att bearbeta sorgen efter broderns död

Sprang Tjejmilen för att hedra sin brors minne

För ett och ett halvt år sedan fick Heidi Martikainen det där samtalet ingen vill ha. Hennes bror var död och hela Heidis värld rasade samman. I dag har hon kommit en bra bit i sin sorg, mycket tack vare sin kollega och nyfunna vän Rebecka som funnits där som ett stöd och som inspirerat henne att börja löpträna. – Jag vill dela med mig av min historia för att inspirera andra att hitta verktygen som gör att man orkar gå vidare, säger hon.

Publicerad 2016-09-14 | Erika Sjöö

Broderns död tog hårt på 39-åriga Heidi Martikainen som stod sin lillebror väldigt nära.

– Men jag tog inte tag i sorgen då eftersom jag behövde finnas där för mina föräldrar. Min sorg kunde jag ta tag i senare. Till slut kom den här väggen och jag kunde inte fly från smärtan längre. Jag var tvungen att bearbeta sorgen och då blev jag sjukskriven och fick börja gå hos en psykolog, säger Heidi.

– I samband med hans död försvann många av mina vänner, kanske för att de inte visste hur de skulle hantera sorg och död, och jag hamnade i ett sockerberoende och åt mycket godis och choklad. Det var ett sätt att försöka döva smärtan på, fortsätter Heidi

Löpningen gör att hon orkar kämpa vidare

I april i år, ett år efter broderns död, bestämde sig Heidi för att börja tänka om kring motion och kost. Då hade hon vid årsskiftet slutat äta godis för att på så vis försöka bli av med sina extrakilon. Hon började ta långa, raska promenader och lade om sin kost.

– När jag började löpträna i våras orkade jag knappt ta några löparsteg alls och nu springer jag bara längre och längre för varje gång. Jag mår så mycket bättre av att springa, känner mig starkare och jag har märkt att de dagar jag känner mig extra låg så mår jag bättre av att löpträna. Löpningen har blivit en stor del av mitt sorgearbete, säger Heidi.

Fann styrka i ny vän

En person som skulle komma att betyda väldigt mycket för Heidi var Rebecka, en kollega på förskolan där Heidi arbetar, och som nu blivit en god vän.

– Rebecka skulle visa sig bli en mycket viktig person i mitt sorgearbete men även i min process i löpträningen. Hon var den som sa: "Jag finns här för dig". Hon fanns där, gav mig styrka som gjorde att jag orkade resa mig när jag ramlade ihop. Hon har kramat mig när jag har behövt det. Att ha en kollega som samtidigt blir en nära och viktig vän är otroligt betydelsefullt. Jag är så tacksam att hon är en del av mitt liv, säger Heidi.

Sprang Tjejmilen för att hedra sin brors minne

I juni i år var det så dags för Heidis första lopp, Vårruset som hon sprang ensam. Tjejmilen däremot, som ägde rum för bara ett par veckor sedan, sprang hon tillsammans med Rebecka.

– Egentligen hade jag inte tänkt att springa men hon uppmuntrade mig att göra det. Jag hade ett viktigt mål med loppet: Jag skulle springa för min bror. Vi sprang loppet för att hedra hans minne. Rebecka sprang sida vid sida med mig. Hon peppade mig från start till mål. Jag är så tacksam för att hon gjorde detta för mig. Jag trodde ju aldrig att jag skulle klara av en sedan här prestation. Det hade aldrig gått utan henne, säger Heidi.

”Du är starkare än du tror”

Men det är inte bara på det mentala planet som löpträningen satt sina spår.

– Jag ser vad som hänt med min kropp. Kläderna sitter bättre och kroppen har fått en annan form. Jag har fått mer muskler och känner mig starkare, säger Heidi.

I dag har hon fått flera nya vänner och hon kommer att fortsätta sin viktresa och sitt sorgearbete.

– Jag blir starkare för varje dag och mitt motto är: Du är starkare än du tror. Med stöd och pepp kan man komma långt och bli stärkt av det.