barn betala sover Bild: Johnér, Pixabay

”Jag betalar mitt barn för att sova”

Så fick Hillevi Wahl sin son att bryta med paddan

Ja, jag vet att det inte låter klokt. Men det är det. Låt mig förklara:
Det började så smygande. Med oss, två trötta föräldrar, och barn som hade svårt att komma till ro på kvällarna.
Visserligen har vi alltid haft högläsning för barnen, men tioåringen tyckte böckerna var för barnsliga och tråkiga. Han frågade om det var okej om han såg en film innan han somnade i stället.
Vi sa ja.

Publicerad 2016-09-13 | Hillevi Wahl

Sedan blev det allt fler kvällar när han ”bara skulle se klart en film”. Och långsamt, långsamt, nästan omärkbart blev de där filmerna längre och fler. Vi hade som vanligt högläsning för lillasyrran i samma rum. Men tioåringen låg med hörlurar och ”skulle bara…” när vi andra gick och lade oss. Han blev tröttare och tröttare. Drömde allt konstigare drömmar.
Men det var inte förrän min man gick in och kollade hans sömnkurva på aktivitetsbandet som vi köpt till honom som vi blev helt förskräckta. Han hade nästan ingen djupsömn alls!
Vi var tvungna att dubbelkolla. Jo, så illa verkade det alltså vara.

Vi såg direkt kopplingen till filmerna på kvällarna och sa åt tioåringen att det måste bli ett slut. 
”Det går inte! Då kommer jag aldrig att kunna somna!” 
Han var helt övertygad om detta. Han var rädd. Rädd för att aldrig mer kunna somna. Livrädd för att vi skulle ta ifrån honom paddan med filmerna. Och jag känner min sons envishet. Den sitter som berg i kropp och själ. Det går inte att gå i clinch med den. Det gäller att jobba med den där envisheten, inte mot den. 

Längtan måste vara starkare än rädslan, det säger jag ofta.
Krasst betyder det: Belöningen måste vara starkare och häftigare än rädslan.
Nu gällde det alltså att komma på en belöning som hade en så stor emotionell dragningskraft på min son att han var beredd att släppa paddan på kvällen.

Jag funderade. Alldeles nyligen hade han gjort ett felköp för femhundra kronor, ett gigantiskt 3D-pussel som skulle bli Empire State Building. Femhundra spänn, det är mycket pengar för en tioåring. Halvvägs in i pusslet hade han insett att han aldrig skulle kunna lista ut hur bitarna skulle sitta ihop. Han sörjde sina fem hundralappar.

”Om du får pengar för att läsa varje kväll i stället för att titta på film”, sa jag.
En intresserad glimt tändes i hans ögon.
”Pengar?”
”Ja, om du kan tänka dig att försöka somna utan paddan. Om du kan tänka dig att läsa en bok i stället och sedan försöka somna, då får du en slant.”

Han tittade förbryllat på mig. Kunde man göra så? Ja, mamma såg ut som att hon faktiskt menade det.
”Hur mycket?”
”Känns tio kronor per natt okej?”
Han funderade. Kände efter i kroppen. Var tio kronor värt att våga utmana sin rädsla för?
Tveksamt. Rädslan var större än så.
”Femtio kronor är för mycket, va?” frågade han försiktigt.
”Hm, ja. Men kan vi kompromissa, tjugo kronor, känns det okej?”
Han nickade långsamt. Ja, han kunde försöka. En natt i taget. En tjugolapp i taget. I hans huvud hade det redan blivit hundra kronor i veckan. Det visste jag.

Första natten var han orolig. Mycket orolig. Men han läste sin bok, suckade, vred sig och somnade till slut. På morgonen fick han sina tjugo kronor som han nästan högtidligt lade i en speciell burk. Nästa kväll blev också kämpig. Men han läste och somnade, lite tidigare den här natten. För varje kväll noterade vi att det blev lättare. Och han såg allt mer lättad ut när han tog emot sina tjugo kronor på morgonen.

Efter fem dagar såg vi att sömnkurvan var helt okej igen på aktivitetsklockan. Men det tar lång tid att grundlägga en ny vana. Även om den är nygammal. Jag förhandlade med mig själv om hur många 20-lappar jag kunde tänka mig att lägga ut på just denna nygamla vana.
Tio nätter blev tvåhundra spänn. Tjugo nätter blev fyrahundra. Tjugofem blev femhundra kronor. Det motsvarade alltså samma summa som för hans felköpta 3D-pussel. Det kändes rimligt att jag kunde betala det för ett barn som kunde somna gott med en bok.

Efter tio morgnar med utdelade 20-lappar utropade min man avundsjukt.
”Han får betalt för att sova! Vilken otroligt bra deal! Jag vill också få betalt för att sova!”
Visst är det. Galet bra.

Och hade någon sagt till mig att jag en dag skulle betala mitt barn för att sova hade jag trott att de skämtade.  Men med facit i hand skulle göra om allt igen. Femhundra spänn är extremt billigt för en unge som somnar gott med en bok eller ljudbok.